Det var krig. Och striderna var hårda här i norra Finland. När det var över stod bara en enda byggnad kvar i den närmsta staden Rovaniemi. 

Två av mormors bröder kallades in för att strida. Just i den här familjen kom alla hem igen. Hela. Fysiskt i alla fall. Hur de mådde psykiskt var det ingen som pratade om. 

Men det var många som inte fick återvända. Varje sommar när jag var liten åkte vi till kyrkogården och lade blommor på min gammelmormors grav. På andra sidan kyrkan i den lilla kommunen i finska Lappland ligger krigsgravarna. Rad efter rad efter rad. Antero, Veikko, Niilo, Juhani, Eino. 18 år. 20 år. 22 år. Övervakade av ett klassiskt monument med två sörjande föräldrar i en omfamning. 

Jag minns att jag tyckte att det var vackert med alla de röda begoniorna som planterats på gravarna. Jag var också ganska mallig över den dramatiska historia jag kunde bjuda på när min mellanstadielärare ville att vi skulle intervjua våra mor- eller farföräldrar. 

Det var en dramatisk historia med ett högt pris. Alla finska familjer känner någon som stred och aldrig fick komma hem igen, eller som kom hem i spillror till ett liv som aldrig blev helt.

Det lilla landet med det stora grannen. Det lilla landet som så nyss hade blivit självständigt. Som nyligen hade slitits itu av ett grymt inbördeskrig. Och som fick se sig stå ganska ensamt när Sovjetunionen invaderade 1939. Det talas om att Finland hade ett 30-tal stridsvagnar att sätta in i början av kriget mot Sovjets tusental. 

Efter fem år och en bitter allians med Tyskland, som slutade i ett eget krig, var förlusten mot Sovjetunionen ett faktum. Landets östra delar fick överlåtas. Finländare fick bli sovjeter, eller fly.

Men det slutade inte där. Inte för min familj och för så många andra finska familjer. Ett stort krigsskadestånd skulle betalas till Sovjetunionen. Det enda krigsskadestånd som faktiskt har betalats i sin helhet. Pengar för att bygga upp landet fick slussas österut istället. 

När Sverige kunde blomstra efter andra världskriget var arbetslösheten hög i Finland. Min morfar fick jobb i Sverige. Familjen följde efter. 

Idag känner alla finska familjer inte bara någon som stred i kriget, utan också någon som utvandrade efter det. 

Finlands sak är vår, är ett uttryck som har fått nytt uppsving i Nato-debatten. Men Finlands historia och erfarenhet är en annan än Sveriges. Statsminister Sanna Marin sa så här om det finska Nato-beslutet: Vi fattade det här beslutet eftersom vi aldrig mer vill ha krig i Finland. 

Den stora frågan är om Nato är garanten för fred.