Min första impuls var att förminska det hela. Jag är ju inte drabbad personligen, jag kände inte de två mördade männen. Jag är inte mer drabbad än någon annan.

Men vad innebär det egentligen att vara drabbad av ett terrordåd?

Jag kände tryckvågen

Det tydligaste för egen del var terrordåden i Bangkok, den nyårsafton då 2006 gick över till 2007. Jag var så nära att jag kände tryckvågen från en mindre bomb placerad i en telefonkiosk som ett slag mot min nacke. Jag kan fortfarande ta mig om nacken och liksom känna stöten. Kommer förmodligen att kunna känna den som ett kroppsligt minne livet igenom, trots att den inte gjorde mig någon skada. En kvinna som var mycket närmare bomben skadades däremot. Hennes arm förvreds på ett onaturligt vis: huden hade slitits upp och bränts på ett sätt jag kände igen från sommarens grillkvällar. 

Det är en bild som satt sig på näthinnan – tillsammans med minnet av trycket mot min egen nacke. Hade jag varit lite närmare, hade det skett bara minuterna innan, hade det som hänt med hennes arm kunnat ha hänt med min nacke. 

Hon var från Nederländerna och jag blev frustrerad av att inte förstå vad hon sade – så märkligt lugn och sansad då, strax innan smärtan tog över. Sedan kom ambulanserna – redo eftersom terrorhotet varit uttalat.

I efterhand förstod vi att “vi” hade varit måltavlor i egenskap av turister. Det hade inkommit bombhot, därför var nyårsfirandet inställt, men informationen hade inte nått oss. Vi var inte uppkopplade på samma sätt, anno 2006. Det har aldrig klarlagts till hundra procent vilka som låg bakom dåden, vilket har stört mig. Kunde ingen åtminstone ha anständigheten att öppet ta på sig våldet som drabbade oss?

Känslan som förvreds

I januari 2015 var jag inte i närheten av satirtidningen Charlie Hebdos redaktion. Jag kunde skriva om attacken i lugn och ro för, trots att jag bodde i Paris var det något som jag kunde hålla distans till. Det berörde samhället, yttrandefriheten, visst, men det var fortfarande något riktat mot just den redaktionen, hotad sedan flera år tillbaka av just islamister. 

När attacken mot den judiska matbutiken Hyper Cacher infräffade, bara ett par dagar senare förstorades och förvreds känslan. Jag var på plats som del av ett pressuppbåd framför mataffären samtidigt som dramat pågick. Tv-kanaler byggde upp läktare och sände live. Inne i butiken dog fyra personer, en långsamt i fruktansvärda plågor medan vi stod där ute och försökte göra journalistik. Flera grova misstag begicks. Gärningsmannen kunde följa polisens agerande på tv och anpassa sig därefter. Vi fick inte komma tillräckligt nära för att se – men vi hörde när polisen till slut sköt honom till döds.

Den 11 januari hölls en enorm demonstration i Paris. Det hölls i överdimensionerade pennor och bilder av författaren och filosofen Voltaire – i yttrandefrihetens namn. President Hollande marscherade arm i arm med tyska förbundskanslern Merkel, polska dåvarande ordföranden för Europarådet, Donald Tusk, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och, för att väga upp har det avslöjats efteråt, hans palestinske kollega Mahmoud Abbas. 

Jag var också där, höll mig bitvis om nacken av rädsla men kom till slut hem i trygghet och en känsla av att jo, enade stod vi mot barbariet. Sådan var känslan – även om flera deltagare i den där marschen med rätta anklagades för hyckleri.

Sirener utanför mitt fönster

Sedan kom november. Flera parallella terrorattacken: mot terasser, mot fotbollsstadion i Saint-Denis, mot konsertlokalen Bataclan. Människor som dödades bara för att de var människor som levde i frihet. Dödstalen var mycket högre än tidigare, måltavlorna mindre tydliga. Folk bara. Vi kunde inte längre skydda oss mentalt genom att intala oss att vi inte var provokativa satirtecknare… eller judar… eller hade ursprung söder om Medelhavet och därför var trygga?

Sirenerna ljöd utanför mitt fönster, barnen var små. Jag hade dem nära, nära och var en usel journalist som valde att stanna inne med dem snarare än bege mig ut i den nyhetsheta natten. Dagen efter däremot:

Kompakt sorg. Inga ansatser till demonstrationer som i januari samma år. 

Insikten: Det finns inget skydd. 

Ett halvår senare på franska nationaldagen upprepade sig massterrorn på strandgatan i Nice. Vi blev alla potentiella offer för terror. Bland offren finns gärningsmännens muslimska bröder. Ibland är måltavlan helt enkelt vårt fria samhälle och det enda sättet att skydda sig helt och hållet skulle vara att avskaffa själva friheten.

Sonen misstogs för en bomb

2020 kom terrorn tillbaka men nu var den riktad: mot en lärare som ville diskutera yttrandefrihet genom att analysera satir tidningen Charles Hebdos teckningar av profeten Muhammed. En kampanj mot Samuel Paty på sociala medier, ett regelrätt drev på islamistiska forum inleddes flera veckor innan han faktiskt mördades av en ung man med islamistiska motiv – som brutalt skar huvudet av honom.

Lärare. Lärare är måltavlor. De som utbildar alla i en världsberättelse som vissa vägrar att anamma. I fredags mördades ånyo en lärare i fransk skola efter att gärningsmannen uttalat sökt efter en historielärare. Franskläraren Dominique Bernard försökte hindra honom – och betalade med sitt liv. 

Mina barn är sju, elva och 13 år gamla. Elever i fransk skola. Varje år sedan 2015 – eller sedan urminnes tider för min yngsta – har de haft förebyggande övningar i skolan som innebär att krypa ned under bänken och hålla tyst om en gärningsman skulle tränga in i deras skola. De har nu dessutom deltagit vid två minnesstunder för mördade lärare. Lyssnat till talen i deras ära. Min idag elvaåriga son misstogs en gång som sovande tvååring i min svarthåriga sambos famn för en bomb, på väg in i ett köpcentrum. Att nu höra min sjuåring tala om olika skyddsåtgärder för att "dumma vuxna" inte ska komma in och döda varken lärare eller, herregud: barn… ger mig svindel. Hennes ord om mord och död. 

Militärer på gatan får oss inte att känna oss trygga – det påminner bara om det där hotet.

En skräckinjagande insikt

Judar är måltavlor för islamistisk motiverad terror. Glada festprissar eller fotbollssupportrar är det också  Lärare i den franska skolan och deras elever. Och nu, som i Bryssel den 16 oktober: svenskar är måltavlor bara för att vi är svenskar.

Det är en skräckinjagande insikt. Och det enda goda som kan komma ur det här mörkret är solidaritet. Solidaritet med judar, fransmän, danskar, israeler och palestinier. Samt ett tacksamt erkännande av solidariteten när våldet riktas mot just oss som kan tänka oss dra på oss en svensk fotbollströja.

Vi är alla drabbade men vissa är mer drabbade än andra.

Ungarna har Halloween-fest i skolan nu inför höstlovet. De planerar olika skräckinjagande (bedårande, oss emellan) kostymer inför denna. Utklädda små filurer som ser skräck och blod som en lek. Om de inte bara klär ut sig till prinsessan Anna i ”Frost” som på alla maskerader. Halloween är inte traditionellt fransk. Men det är väldigt kul.

Låt oss våga bara ha kul ibland utan större avsikter än så och leka med skräcken – för ungarnas skull om inte annat.