När den riktiga skivan ”The tortured poets department” släpptes blev hon besviken.
Den var inte alls lika bra som fejkversionen: ”Det blev en livskris”.

Vilka slutsatser man ska dra av missförståndet är inte självklart. Har AI blivit skrämmande bra på att skapa musik, eller är Taylor Swifts musik så generisk att den kan kokas ihop av en robot? 

Men det är egentligen inte Taylor Swifts musik som gör artisten intressant.Det är hennes storlek.Artisten är numera en supernova med gravitationskraft nog att påverka valresultat och att få en ekonomi uppkallad efter sig: ”Swiftonomics”.

Förra året utsågs Swift till Time magazines ”Person of the year” och placerades i topp på Forbes lista över kvinnor med mest makt i nöjesindustrin. Ändå fortsätter fansen relatera till henne som en förtrogen tjejkompis som viskar hemligheter ur sin dagbok. 

”Swifties utsatta för bedrägerier” läste jag nyligen och trodde att det syftade på att fansen fallit för imagebygget – tills jag förstod att det inte handlade om stjärnans förmenta vanlighet utan om falska biljetter till de eftertraktade turnékonserterna som sålts för i genomsnitt 4500 kronor.

Och det är inte bara låttexterna om att gråta på gymmet, att vara ihop med deprimerade killar och att känna sig instängd i livet som skapat bilden av Taylor Swift som relaterbar. Även Taylor Swifts ofta hånade klädstil är en viktig del i hennes minutiöst kurerade vanlighet.

”En av sakerna som fascinerar mig med Taylor Swift är hur döda kläder ser ut på henne” skrev en användare på Xi fjol och förklarade: Artisten kan vara täckt i paljetter men ändå inte kanalisera varken camp eller glamour. Hon kan ta på sig en åtsmitande svart klänning men inte lyckas vara sensuell eller klä ner sig men ändå misslyckas med att se ledig ut.

Saga Cavallin har i DN varit inne på samma spår när hon kallat Taylor Swift för ”popgigantmotsvarigheten till den där tjejen i klassen som är så färglös att hon försvinner in i strukturtapeten på skolfotot”. Hon menar att artistens framgångssaga är ett bevis på ”beigehetens globala genomslag”.

Men Taylor Swifts beiga image är inte dålig smak. Det är slug marknadsstrategi. 

I The Cut analyserar modekritikern Cathy Horyn hur Taylor Swift konsekvent valt en klädstil som förstärkerhennes varumärke som vanlig tjej. Under den pågående Eras-turnén syns artisten exempelvis i prinsessklänningar, pärlade minikjolar och glitterstövlar. Det är kläder från Versace, Oscar de la Renta och Roberto Cavalli, men aldrig de mest spännande designernamnen, konstaterar Horyn.

Modekritikern jämför valen med den konkurrerande popdivan Beyoncé, som under sin Renaissance-turné ”böjde mode helt efter sin vilja” i påtagligt mer kreativa outfits. Detta helt i linje med hur Beyoncé byggt sin offentliga persona kring att vara oantastligt perfekt, en larger than life-queen.

Taylor Swift använder istället referenser till skolbaler och looks från Hitchcocks klassiker ”Rear window”. Perfekt nostalgi för att inkludera de mammor som följer med sina unga döttrar till konserterna – och förmodligen betalar de dyra biljetterna. 

I hennes vardagsstil kan det på ytan se ut som att Taylor Swift leker med en mix av fast fashion och märkeskläder, precis som andra världsstjärnor. Men det finns en stor skillnad. Swifts stil landar alltid i en ungdomlighet, ”som om hon medvetet försöker att inte överskrida sina fans smak eller medel”, skriver Horyn.

Det är faktiskt imponerande hur Taylor Swift lyckats balansera mellan planetärt kändisskap och fejkad vardaglighet. Ekonomiskt är det genialt.

När den australiensiske sociologen Dr. Georgia Carroll presenterade sin doktorsavhandling om fandom och kändisskap var rubriken ”My pennies made your crown”: Taylor Swift as your billionaire best friend". Hon undersökte hur Swift uppmuntrar fansen att köpa merchandise, flera versioner av hennes album och konsertbiljetter för att bli sedda som ”rätt” sorts fans och därmed få hennes uppmärksamhet. 

Precis som stora svenska influencers som Bianca Ingrosso och Therese Lindgren vårdar Taylor Swift ömt närheten till fansen genom en intim ton. Ett tilltal som kan sälja.

Så gör affärsgenier, inte bästisar.