Emiren Tamim bin Hamad al Thani hade inte kunnat vara lyckligare. Världens största megaevent dominerandes totalt av spelare från en klubb som ägs av Qatar via en statlig investeringsfond.
Det blev en minnesvärd turnering. Det var allt som krävdes för att prioritera ner frågan om sönderexploaterade och döda migrantarbetare.
Det blev en oförglömlig final. Det var allt som behövdes för att bidra till normaliseringen av ett land som fortfarande saknar demokrati, där det dessutom råder en lagstadgad diskriminering mot kvinnor och hbtqi-personer.
Det blev helt enkelt en perfekt turnering ur ett sportsligt perspektiv. Fifas och Qatars kalkyl visade sig stämma. I förspelet riktades allt fokus på samhällsfrågorna, men i takt med målen rycktes nästan alla med i en sportslig cirkus som syftar till att stärka Qatars mjuka makt.
På läktarna spelades det propagandafotboll. Recep Tayyip Erdoğan var där som särskilt inbjuden gäst. Emmanuel Macron var inte bara på plats utan tycktes även passa på att odla sitt landsfaderkomplex genom att försöka trösta tränare Didier Deschamps och Mbappé efter matchen, samt hålla tal i det franska omklädningsrummet. Till och med Elon Musk hade dykt upp, som för att bekräfta att alla var där.
VM-notan på ett par ett par miljarder kronor skulle köpa en världsscen och göra Qatar till jordens mittpunkt. Kring detta lyckades emiratet, och därmed kan åtminstone delar av målen med turneringen sägas ha uppnåtts. Mycket tyder också på att huset al Thani har visat upp en handlingskraft och initiativförmåga som ska visa de egna medborgarna att kungahuset är redo att låta Qatar ta nästa globala kliv.
Turneringen handlade även om säkerhetspolitik. Qatar har som bekant stora geopolitiska utmaningar och periodvis en ansträngd relation till till exempel mäktiga grannar som Saudiarabien. Att den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman, landets de facto-ledare, medverkade vid VM-invigningen för dryga månaden sedan symboliserade turneringens politiska vikt.
VM:s effekter ska visserligen inte överdrivas, andra samhällsfaktorer är mer avgörande än en fotbollsturnering när det gäller landets framtid. Men att det lär kosta mer politiskt och ekonomiskt att angripa landet i framtiden är ändå ett troligt utfall av de många positiva konnotationer som turneringen skapar.
Detta har möjliggjorts av Fifas kroniska ovilja att hålla tveksamma stater borta från att använda fotbollen som ett verktyg. Festen pågick också relativt ostört genom att protesterna helt enkelt var för få och begränsade. Det ger en fingervisning om satsningarnas sårbarhet. Trycket mot Fifa behöver intensifieras på alla nivåer för att försvåra upprättandet av mjuka maktscener för diktaturer, som dessutom byggs på ett stort mänskligt lidande. Qatar är varken först eller ensamt om att vilja låna fotbollens scener för politiska ändamål.
Nu ska fotbollen generera mjuk makt på andra arenor för Qatar. På Parc des Princes i Paris kommer PSG att fortsätta öka landets prestige. Sponsringen av till exempel Bayern München via Qatar Airways säkrar synlighet och ger möjlighet att utveckla turismen. Tidigare stjärnor som Andrea Pirlo och David Beckham ska via reklam och ambassadörskap både fylla på sina redan fulla fickor och öka Qatars dragningskraft ytterligare.
Fifa, klubbar och spelare – hela kedjan av fotbollens aktörer har visat sig vara beredda att ställa sina tjänster till förfogande till högstbjudande. Tro därför inte att det sista kapitlet om mjuk makt och fotboll har skrivits, med eller utan Qatar.
