Och jag vet mycket väl vad det handlar om.

De är precis som sossarna.

Hur många gånger man än blivit besviken på dem så slutar man inte ha orimliga förhoppningar på vad de skulle kunna åstadkomma om de bara ville. Och när de väl lyckas med något vettigt, blir man i alla fall lite kränkt. Kanske för att det bara bekräftar deras självbild som det stora statsbärande museet.

Jag kände den där irritationen växa när jag gick igenom den nyhängda permanenta utställningen för ett tag sedan.

Den var annorlunda.

Borta var den där berättelsen om konsthistorien som etablerades på 60-talet. Den som bestod av en massa manliga kommunister som skickat en radikal stafettpinne mellan sig. Tatlins torn hade stuvats in i något förråd och allt det där som den store museichefen Pontus Hultén (1924 - 2006) ville berätta om konsten var till slut borta. Det hängde bara en pytteliten Andy Warhol kvar på väggen.

Det var befriande på många sätt (jag har irriterat mig på den), men jag blev ändå irriterad igen (jag är uppenbarligen lättirriterad).

För den nya berättelse som skulle komma ur de politiska utrensningarna var väldigt oklar. Man hade så klart flyttat fram sitt fokus. Det måste ett modernt museum göra med jämna mellanrum. Visar man hundra år gammal konst är det svårt att kalla sig modern. Men istället visar man dunkel 1980-talskonst som nästan känns mer obsolet än Hulténs machoradikalism.

Men, så plötsligt plockar de in en helt underbar Laurie ­Anderson-utställning.

Jag vet att många gnällt på den, men om man inte knäfaller för hennes jätteskulptur med Guantanamo-fången Mohammed el Gharani, då fattar man inte varför vi måste använda oss av konst för att förstå hur världen fungerar.

Jag var återigen besegrad av Moderna.

En smula kränkt, men nöjd.

Laurie Anderson var en tegelsten som saknats i bygget av en konsthistoria där kvinnor faktiskt spelar roll. På riktigt.

Nu vill Moderna museet bevisa att man inte ryggar för allt vad det kan innebära.

Du ville ha konst av kvinnor?

Varsågod: vi ger dig moderskonstens moder. The original menskonstnär. Gudinnedyrkarnas översteprästinna. Den gynekologiska radikalismens galjonsfigur Monica Sjöö (1938–2005).

I lördags öppnade utställningen ”Den stora kosmiska modern” och det är nästan svårt att föreställa sig hur den skulle tas emot av Björn Söder. Monica Sjöö infriar nämligen exakt alla fördomar en proppmätt sverigedemokrat har om ”dekadent” vänsterkonst. Det är så mycket snippor, förlossningar och schablonbokstäver att håret troligen skulle rest sig på hans hjässa, om han haft något.

Hennes tidiga verk är bokstavligt talat plakatkonst. Den består av olika plakat. Vad Björn Söder än tänker så är det ovanligare än man kan tro. Och det är inte bara det faktum att kraven på plakaten (Värna aborträtten! Stoppa kärnvapnen! Queer-rättigheter!) tragiskt nog fortfarande är högaktuella som gör att det känns välbekant. Så här såg konst ut när jag var liten. När Kjartan Slettemark och Niki de Saint Phalle var hjältar och folk hade videobandspelare och furumöbler och alla pratade om den stundande kärnvapenapokalypsen.

Monica Sjöö var en mönstermedborgare i sin radikala generation.

Hon levde med medborgarrättsrörelsen i New York, med anarkister i Italien och Paris, demonstrerade mot allt och alla, åtalades för hädelse och målade ett skandalöst konstverk som skildrar en förlossning (”God giving birth”, 1968). Något hennes konservativa samtid tvingade henne att äta upp.

Det är en synnerligen pedagogiskt hängd utställning, för i mitten dokumenteras det som skulle bli en livsförändrande upplevelse för Sjöö – hennes andliga uppvaknandet under fredsprotesterna mot den brittiska kärnvapenbasen Greenham common.

Där, mitt i det mytomspunna engelska landskapet tog hennes konstnärskap en ny riktning. Feminismen förenade sig med Stonehenge och hon blev en del av den radikala ”gudinnerörelsen”, som ockuperade kyrkor och skrev traktater om häxkonst. Hennes bok ”The great cosmic mother” (1987) blev dess bibel.

Inför såna här tankevärldar brukar jag alltid stanna upp.

Så fort häxor kommer på tal har jag inga fler frågor att ställa.

Det är det som är problemet med andlig konst. Den trosvisshet den bär med sig och de krav den ställer på betraktaren gör att den ofta blir helt stum.

Jag måste visserligen hacka i mig att det faktiskt finns nyanser i den mystiska värld Monica Sjöö hamnade i. Till exempel hatade hon New age-rörelsen och menade att det var en religion för vita män. Men be mig aldrig försöka reda ut skillnaderna mellan de två.

Det är svårt att blunda för parallellerna till Hilma af Klint när man ser den här ambitiösa utställningen. Inte bara handlar det om ett försök att uppgradera ett radikalt kvinnligt konstnärskap som drevs fram av en djup och ogenomtränglig spiritism. Moderna museet verkar dessutom ha stora förhoppningar på att Monica Sjöö ska bli nästa stora hit. Målningar har restaurerats. Arkiv har katalogiserats. De har gjort allt som krävs för att skicka Sjöö på en turné som kan bygga upp en ny fanbase.

Måhända blir det lite uppförsbacke eftersom målningarna faktiskt är rätt… fula? Ordet ”fult” betyder ju som bekant allt som inte funkar helt konfliktfritt med samtidens borgerliga inredningssmak. Å andra sidan har ju furumöbler precis blivit inne igen.

Det är en annan diskussion. Det intressanta är att Monica Sjöös queera radikalism egentligen är ett uppsträckt långfinger mot samtidens konservativa kulturkrigare. Men den kommer paketerad i en gudinnekult som attraherar de märkligaste strömningarna i vår samtid.

På sätt och vis gör det att den blir en smula farlig igen.

Men är det verkligen här vi vill vara 2023? I nyhedendomen? I en sorts ”Spinal tap”-version av feminism? Jag kan inte komma ifrån tanken på hur Monica Sjöö skulle tacklat den konspirationsteoretiska vågen under pandemin. Hennes nyandliga systrar och bröder lyckades inte alltför väl.

Jag vet inte. Jag blir nervös av sånt här.

Irriterad.

Bravo, Moderna museet.

Ni vinner igen.