Jenny Aschenbrenner: Mansdebatten är som kattungar i den dumma samtiden

Tjejer skriver långa texter om konsten och kulturen och om sina egna kroppar. Killar pillar med data och pratar möjligen om konsten i en podd eller så, men skriva på kultursidor, blä så töntigt! Ungefär där rör sig de senaste veckornas debatter på kultursidorna, igångsatt av Expressen Kulturs nya kulturchef Victor Malm. Efter vinterns ”feminiseringen av kulturen”-fejd handlar diskussionen nu återigen om ifall kvinnorna håller på att ta över och om det är ett problem. 

Men det tål väl att upprepas.

  I den ocean av testosteron som kulturen är marinerad i kan någon kort period av kvinnlig dominans vara välgörande. Kanske kan det till och med lära uppväxande pojkar att kunna identifiera sig även med kvinnors erfarenheter, så som 

 flickor alltid gjort med mäns. 

Samtidigt har metadebatter om vem som debatterar i medierna alltid en tendens att bita sig själv i svansen och sluta i intet. Till sist liknar de en sån där dimridå som Myndigheten för psykologiskt försvar varnar för i sin kampanj. Hos dem är det humor som försetts med varningsflagg. Men även gulliga kattungar kan hota vår nations stabilitet, tydligen genom att få medborgarna att fokusera på fel saker.

Men vår kollektiva tendens att vända blicken från mitten och söka i periferin är knappast frammanipulerad. Den är högst medveten, ett val vi gör eftersom det som pågår mitt i strålkastarljuset ofta är så outhärdligt, antingen så dumt eller så outsägligt sorgligt att en inte står ut.

Bring out the clowns, kattungarna och metadebatterna! Vi vet att det inte är viktigt, men det uppehåller oss. 

Framför allt skapar de ett flöde som rör sig, det läskigaste av allt är att stå still och tänka efter. Vi har byggt ett helt samhälle som är konstruerat så att ingen någonsin ska behöva stå still och tänka efter, vare sig i yrkeslivet eller på sin fritid. 

Men allt detta fingerspringande i flödena, alla avledande manövrar som vi utsätter våra hjärnor för, skapar ju också den längtan efter autenticitet som utkristalliserar sig som den andra stora fråga som kulturskribenter angriper just nu. Kring dokumentären ”Sabaya” och dess skildring av ett syriskt fångläger svallar debatten återigen het – vad är sant? Hur fri får en dokumentärfilmare vara i sin konstnärliga gestaltning av verkliga människors liv? Vad är ens möjligt att säga som är sant, om verkligheten?

Då snurras svansen ändå runt något med verklig relevans. En fråga med potentiell subversiv kraft, om vad som går att kratta fram som något slags genuin ­kärna under alla lager av poser framtvingade av vår hyperkapitalistiska samtid. Det är trots allt dit allt fler letar sig. Till den periferi där man kan lyfta på lagren och kika under, se vad som finns kvar av människan som inte går att sälja.