Dario Espiga (S) var en av politikerna bakom för nolltoleranslinjen och debatterade som att ”Den enda humanitära inställningen i narkotikapolitiken är att verka för att så få som möjligt i vårt samhälle blir narkotikamissbrukare, och att så många som möjligt av dem som ändå blir det får effektiv hjälp att sluta”.

Det är en världsfrånvänd inställning till beroende. Våra läsare i Göteborg fick möta ”Annika” som visade hur ­kroppen tagit stryk av ett mångårigt sprutmissbruk med trubbiga verktyg. Jag minns hur jag försökte hålla masken när hon visade lådan med de nålar som egentligen borde varit skräp. Det var äckligt, smutsigt och vedervärdigt sorgligt. Inte slutade hon för att kanylerna såg ut sådär, det är förstås inte så enkelt.

Regionen var positivt inställd, men i Göteborg drev M, S och KD gemensam linje mot. Dario Espiga (S) lämnade sin kommunalrådsplats 2016, men andra partikamrater fortsatte att hålla linjen.

Därefter kunde vi följa hur makten att vägra den nya sortens mottagning vreds ur stadens händer. Först när staten grep in och avskaffade det kommunala vetot 2017, så att det inte fanns mer att sätta emot, först då vände argumenten från de styrande i rikets andra stad.

Nu är det inte den kommunala vården vi rapporterar om idag utan Västra Götalandsregionens. Oppositionen rasar om att den är underfinansierad och än värre ska det bli för beroendevården. En anonym anställd tycker att den gamla inställningen lyser igenom i budgeten. Allt är liksom på nåder och då blir det inte bra. Idag erbjuds tillfälliga livsuppehållande åtgärder, men ingen långsiktighet.

Vi frågar oss hur ska de kunna spara? Hur ska det gå för personal som flyttas omkring mellan jobb de inte sökt? Och framförallt vad som ska hända med de som inte kan ta sig ur sitt drogmissbruk. Fast alla dessa frågor är felställda. Det stora spörsmålet måste vara: varför?