Därför var det med viss spänning jag klickade mig fram till det timslånga samtalet mellan Daniel Suhonen och Magdalena Andersson. Det började trevande. Suhonen var nervös på gränsen till starstruck, men det berodde nog på stundens allvar och på alla hårda strider han tänkte ta med partiledaren.

Trodde jag. Men snart stod det klart att inga röster skulle höjas och att inte en enda kritisk fråga skulle ställas.

Slipper undan för lätt

Vad var det egentligen jag lyssnade på? Magdalena Andersson pratade på om att borgarna ”sänker skatten för höginkomsttagare med 10 000 kronor och inför lyx-rot”. Detta utan att Suhonen påpekade att hon själv gjorde samma sak när hon avskaffade värnskatten och höjde rut-avdraget. Andersson orerade om att Moderaterna ”sänker skatten genom att flera av de utgifter som vi har i budgeten inte är indexerade”. Detta utan att Suhonen nämnde att det var Socialdemokraterna själva som genomförde avindexeringen på 1990-talet. Andersson inskärpte att ”samhället har släppt in marknadskrafter på områden där de över huvud taget inte ska vara”. Detta utan att Suhonen sa att samma vinster-i-välfärden-kritiska S-retorik hörts i 10, 20, 30 år nu utan att ett enda förslag har lagts på området.

Sitta still i båten

Vad var syftet med detta samtal? För Suhonens del kunde det ha varit att pressa Andersson till tydliga ställningstaganden kring sådant som förmögenhetsskatt och vinster i välfärden, att ställa saker och ting på sin spets, att binda upp henne kring vissa uttalanden inför den socialdemokratiska kongressen 2025 och riksdagsvalet 2026. Men då inget av detta skedde framstår hans syfte som högst oklart.

Samtidigt var Magdalena Anderssons avsikter uppenbara från första början. Hon vill framstå som vänster för att vänsterfalangen Reformisterna och tankesmedjan Katalys ska vara med på tåget och sitta still i båten. Detta på samma sätt som hennes nya framtoning har fått Vänsterpartiet att svänga åt höger i hopp om de åtråvärda ministerposter som det partiet aldrig någonsin har erbjudits av Socialdemokraterna.

Gullande med borgerliga

Labours och Nya folkfrontens framgångar i Storbritannien och Frankrike, tillsammans med de rödgröna partiernas framgångar i EU-valet, skapar hopp och framtidstro bland socialdemokrater, vänsterpartister och övrig vänster i Sverige. Ändå tyder all modernhistorisk erfarenhet på att den socialdemokratiska kongressen 2025 inte kommer att utmynna i några skarpa förslag. Ändå tyder all modern historisk erfarenhet på att Socialdemokraternas agerande under och framför allt efter riksdagsvalet 2026 kommer att präglas mindre av vänsterpolitik än av triangulerande och blocköverskridande ambitioner, särskilt som Sverigedemokraterna nu har utsetts till huvudfiende i valet.

Triangulerandet, blocköverskridandet och makten till varje pris ledde 2019 till ett Januariavtal där Centerpartiet satte munkavle på den socialdemokratiska regeringen, som inte ens fick yttra sig om sådant som vinster i välfärden. Nu, med Sverigedemokraterna som uttalad huvudfiende i stället för klassklyftor och allmän nyliberalism, riskerar det socialdemokratiska gullandet med borgerliga mittenpartier att bli än mer påtagligt. 

Ständigt grusade förhoppningar

Det är, ironiskt nog, en strategi som tenderar att stärka Sverigedemokraterna. Det innebär att klassiska och klassmässiga höger-vänsterfrågor som arbetsrätt, rut-avdrag och förmögenhetsskatt återigen får stå tillbaka för kulturkriget, brott och straff, integration och andra ingredienser på den så kallade Gal-tan-skalan. Det innebär att ingen längre riktar blicken uppåt, mot de rika och besuttna, mot den skriande ojämlikheten; ett blundande som gör det enklare för Sverigedemokraterna att ge invandrarna skulden för samhällsproblemen.

Den radikala retoriken har väckt hopp hos partiets vänsterfalang.

Under flera decennier har socialdemokratisk politik kännetecknats av stundtals vänsterradikal retorik kombinerad med en nyliberal praktik som låtit marknadisering och ökade klassklyftor ha sin gilla gång. Den radikala retoriken har väckt hopp hos partiets vänsterfalang, men lika ofta har detta hopp grusats på socialdemokratiska kongresser och av socialdemokratisk regeringspolitik. De radikala förslagen har lyst med sin frånvaro. Klasspolitik har blivit bortprioriterad till förmån för fortsatt triangulering, och det finns mycket som tyder på att det blir samma gamla visa på kongressen 2025 och i riksdagsvalet 2026.

Drev igenom högerpolitik

Jag hoppas att jag har fel. Som samhällsvetare med tro på ett samhälle värt namnet önskar jag naturligtvis inget hellre än att Magdalena Andersson plötsligt har förvandlats till den vänstersosse hon vill framstå som i det timslånga samtalet med Daniel Suhonen. Men finns det något alls som tyder på att så är fallet? I regeringsställning var Andersson med om att genomdriva en lång rad högerpolitiska beslut, och på sistone har hon bland annat försvarat Stefan Löfvens beslut att bli lobbyist så helhjärtat att man kan undra om hon själv har liknande karriärplaner utstakade för framtiden. Detta samtidigt som hon fört Sverige in i Nato via en process som var en parodi på interndemokrati och ett hån mot alla som värnade ett alliansfritt Sverige med en stark röst för fred och antiimperialism.

Har mycket att bevisa om hon vill tvätta bort stämpeln som högersosse. 

Magdalena Andersson har mycket att bevisa om hon vill tvätta bort stämpeln som högersosse. Det räcker inte med linjetal allmänt kritiska mot marknadisering, för den sortens till intet förpliktigande retorik har hörts till leda vid det här laget. Vad som krävs är konkret politik. Vad som måste till är en kongress där Andersson och övriga partiledningen tar täten med rejäla men historiskt och traditionellt sett högst ordinära, socialdemokratiska förslag kring vinststopp, arbetstidsförkortning, förmögenhetsbeskattning och liknande, snarare än att som vanligt finta bort eller rösta ner alla vänstermotioner.

Ger en falsk bild av enighet och samförstånd.

Finns det någon som tror att Magdalena Andersson kommer att driva på för den sortens progressiv politik? Det skulle möjligen vara de radikala socialdemokrater som, trots att de har blivit svikna av partiledningen fler gånger än någon kan räkna, ändå alltid tycks mena att det är just på nästa kongress som allt ska inträffa. Låt oss hoppas att de för en gångs skull blir sannspådda. Men vad händer om partiledningen återigen skjuter vänsterpolitik i sank, och allt rinner ut i sanden även den här gången?

Ett ljus i mörkret

Magdalena Andersson har stor nytta av en vänsterfalang som håller drömmen om en traditionell, reformistisk socialdemokrati vid liv bland medlemmar och väljare. Missförstå mig rätt: Daniel Suhonen och hans Katalys har varit ett av få ljus i det nyliberala mörker som vi trevat oss fram i de senaste decennierna. Men om inget någonsin händer riskerar Socialdemokraternas vänsterfalang till slut att bli ett slags alibin för rådande utveckling. Därför är det hög tid att ställa ultimatum och fundera över det som kallas röda linjer. Eller åtminstone ha tuffa debatter istället för samtal som ger en falsk bild av enighet och samförstånd.