Det är en djupt oansvarig beskrivning av verkligheten.

Det är strategisk spridning av en dystopi, vars syfte är att vinna makten.

Ulf Kristersson (M) vill fortsätta sänka skatterna, trots att hans företrädare Fredrik Reinfeldt under sina år i regering krympte statens intäkter med 140 miljarder kronor. Samtidigt säger sig Kristersson vilja rädda välfärden. Det ska ske genom ett plötsligt, otillräckligt tillskott.

Det är inte seriöst.

Det är högerpopulism.

Tonläget skärps nu för varje dag.

Moderaterna förskjuter debatten, förskjuter den traditionella blockpolitiken.

”Det här är inte mitt Sverige”, säger han.

Idag vägrar en moderat partiledare svara på frågan – från Centerpartiet – om han vill bilda regering med Sverigedemokraterna.

Idag vägrar en moderat partiledare begära replik på Jimmie Åkesson (SD).

Så ser det ut när ett nytt block materialiseras.

Vad ska vi kalla det?

Blåbruna.

Konservativa radikaler.

Självklart talar Kristersson om extra val ur perspektivet att han ska bli statsminister med hjälp av både Ebba Busch Thor (KD) och Åkesson. Jag är övertygad om att skulle vilja gå vidare med ett sådant krav – undergångstematik har trots allt begränsad livslängd – bara han hade tillräckligt många mandat bakom sig. Men det har han inte.

Det ska mycket till innan Jonas Sjöstedt (V) gör honom den tjänsten, även om regeringens förda politik är en ständig provokation, med flera kommande ingrepp som ett vänsterparti knappast kan låta passera. Centerpartiet? Liberalerna? Annie Lööf (C) kommer inte att agera smörjmedel för en blåbrun konstellation. Nyamko Sabuni (L) är möjligen ett mer oskrivet blad.

Problemet för Kristersson är att han redan blivit hemmablind.

Han tror att han speglar folkviljan.

Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna tror att han speglar folkviljan.

Men alla utanför den konservativa, bekräftande tillvaron?

Kristersson sprider mörker omkring sig.

Som ett slags tungsint, hopplös Nostradramus.

Hur många kommer egentligen att söka till mistluren som tjuter att allt går åt helvete?