Ulf Lundell skriver inga nya sånger, gitarrerna samlar damm, målandet går periodvis alldeles för trögt. Skrivandet av ”Vardagar” går däremot uppenbarligen alldeles utmärkt. Huruvida det av författaren betraktas som prokrastinering eller hans huvudsyssla förblir aningen oklart.
Mycket bestämt har Lundell aldrig lyssnat på en podd och tänker aldrig göra det. Han har aldrig twittrat och kommer aldrig att göra det. Tv-reklam är ondskan på jordklotet. Och varför har jag ens Spotify, frågar han sig med jämna mellanrum.
Men om någon rör hans rock blir han en tiger!
För varje installation av ”Vardagar” blir Lundells musikaliska smakpalett allt trängre. Artisterna – för att inte tala om genrer – som passerar hans dogmatiska nålsöga färre och färre. Svenska musikkritiker förstår inte längre rocken så som Lundell förstår den. Att kriterierna för pophistorisk relevans oundvikligt rör sig framåt är en styggelse.
”Deras absoluta skräck för blues, boogie och shuffle. Svänger det det minsta går dom och gömmer sig i garderoberna.”
Samtidigt avskyr han modern svart musik i alla dess former. Go figure.
Omgivningens progressiva musiksmak är dock inte nödvändigtvis Lundells största problem. Vid 73 års ålder är det lika mycket datorer, sladdar och teknik. Samt på tok för små typsnitt och undermåliga ljuskällor. Allentes förbannade streaming-appar och själva elektriciteten i sig.
Man lär sig också snabbt att en månad har övergått i nästa när Lundell har köpt nya nummer av de konservativa rocktidskrifterna Mojo och Uncut.
De åttonde och nionde volymerna av ”Vardagar” utspelar sig mellan slutet av pandemin och den gångna höstens svenska val och, kanske framför allt, dess dystra utgång. Lundells ilska över det sistnämnda får hans blod att bokstavligen koka över ett högst befogat antal sidor i ämnet.
Han tampas med efterdyningarna av MeToo, inställningskulturen och vill därför plötsligt tillägna minst en låt till Fredrik Virtanen på sin kommande sommarturné (men jag tror att han ångrade sig).
Och varje dag slåss han med oss väderkvarnar till kulturjournalister. Ena dagen är någon enastående – ett geni! – och citeras ymnigt, nästa text av samma skribent är vedervärdig smörja. Eller vice versa.
Han fortsätter förakta folkliga lägereldar men tillreder sitt och flickvännen N:s fredagsmys med tacos framför ”På spåret”, följer entusiastiskt Filip & Fredriks frågesport ”Alla mot alla” och tar utan högljudda protester engagerat del av Melodifestivalens deltävlingar.
Ibland är hans ”Vardagar” urbota tråkiga och jag skummar långa passager med covid-resonemang, band-repetitioner, Nordstream-läckan och oändliga dialoger med ledartexter av Lena Andersson och Ann Heberlein. Men det ingår, ”Vardagar” – både ens egna och de Lundell väljer att delge – är ju sällan så upphetsande innehållsrika av egen kraft.
Då och då stängs dörren. Lundell och flickvännen N reser till Gran Canaria över en jul och även dagboken tar semester. Och jag noterar hur jag blir en smula irriterad. Vardagsskrivandet är Lundells arbete, en liten solsemester från detta är logiskt, men som läsare av – vid det här laget – uppemot 7500, kanske till och med 8000 sidor vardag vill man vara en fluga på väggen även på Kanarieöarna, kanske till och med i synnerhet just där.
”Vardagar 9” – mer än de tidigare volymerna – tillåter sig att anta formen av starten på en försiktigt dold självbiografi.
Succéalbumet ”Kär och Galen” från 1982 fyller fyrtio, en oroväckande hjärtåkomma och fördjupningen av relationen till flickvännen N öppnar smått oundvikliga dörrar till självbiografisk reflektion.
Dörren till minnenas allé börjar ställas på glänt. Ibland som smått monty pythonska haranger om utedass, vattenpump på gården och fotogenbrännare i hallen. En kokplatta inomhus var minsann värsta lyxen!
Men lika ofta efterkloka insikter om tillkortakommanden; i kärlekar, föräldraskap, vänskaper.
Eventuellt umgänge med några manliga vänner, andra par, familj eller släkt verkar inte existera. Ibland känns det som om en utvald skara dagstidningsjournalisters texter får utgöra ett bokstavligt surrogat för levande middagsdiskussioner och fysiska krogsamtal.
Nostalgin förblir dock – enligt Lundell – konstens främsta fiende. Men lockelsen i återblickandets djupa brunn är förförisk. Och däri finns också lärdomar och insikter. Vem var jag, vem blev jag och hur fan fyller jag den allt kortare återstoden med mening? Varför lämnade jag aldrig Sverige? Levde någon annanstans, så där som jag ju sade att jag skulle göra? Jag kom aldrig längre från Stockholm än till Simrishamn.
”Och ska jag börja FUNDERA på ett hus i Stockholm igen? Eller ska N och jag fly till Frankrike, så som HON vill? ”
Nya grejer ställer sig i vägen och de gör det utan att man ens märker det. Plötsligt är de bara fler än i går. Krämpor, ålder, sömnen, viss och mycket specifik ordning och reda, en ond fots inverkan på arbetsdisciplinen.
Spontaniteten, gnistan – själva livselixiret – som Lundell så ofta romantiserat i både fiktion och musik, enligt majoriteten av hans mest hängivna lyssnare och läsare kanske hans själva signum, känns alltmer avlägset; på andra sidan drömmarna.
När flickvännen N sent en afton bär sina nya – hon har nyss fyllt fyrtio – läsglasögon finner Lundell det nästan smärtsamt attraktivt.
Likt en symbol för den vuxna tvåsamheten. Kanske är den äntligen ändå möjlig?
Det är en finare och djupare liten scen än det kanske verkar.
Och i slutet av ännu en långsam dag, oavsett årstid, då återigen inget särskilt egentligen händer är det till synes ytterst triviala fröjder som – i absolut samklang med läsarens egen tilltagande ålder – utgör den alltmer lättrelaterade meningen med tillvaron:
”Jag längtar till sängen, mat och tv och en Beatles-film.”
