Kanske hör de två sakerna ihop i just hans fall, det som brinner på riktigt, gör ont på riktigt, behöver ordens tröst och förlösning på riktigt, det är därför orden lyser så starkt. För att de är nödvändiga.

Kristian Lundberg brottades med missbruk och med psykisk sjukdom, mot slutet av sitt alltför korta liv blev han också diagnosticerad med en demenssjukdom.

Men innan allt detta kom ett annat fall, ett som både stämplade honom för all evighet som en fuskare och en bluff och indirekt gjorde honom till den djupt älskade och vitt spridda författare som han är. Han skrev en nedgörande recension av en bok som ännu inte publicerats. Raljerade – men över en deckare som inte fanns. Det straffade ut honom ur det det varma kulturrum där han hållit till i några år, killen från Malmös arbetarklass.

Det placerade honom på ett mycket kallare ställe. Som timanställd jobbare i hamnen i Malmö, bland prekariatet. Bland de som arbetar sina kroppar trasiga med osäkra anställningar, ständigt beredda på att få gå, utan makt, alltid rädda.

Den erfarenheten ledde fram till boken ”Yarden” (2009) som kanske är en av de allra mest lästa och älskade svenska böckerna i sin genre – en prosalyrisk, språkligt intensiv, djupt subjektiv berättelse om arbetsmarknadens mest utsatta positioner. Om vad som händer med jaget när kroppen blir ett redskap för andras vinning. Men också om uppväxt, kärlek, förlust och klassresan. Klassresan som gjorde Lundberg extra känslig för fall. Som om alla bara gått och väntat på att bluffen skulle avslöjas.

”Yarden”, som blev både film och teater, var en av de första exemplen på en ny sorts arbetarlitteratur som sedan dess blomstrat i svensk litteratur. En som tar språkets alla verktyg till hjälp för att att skildra de allra mest utsatta.

Efter sitt fall gjorde Kristian Lundberg en dundrande comeback, får man ändå säga. Han följde upp ”Yarden” först med ”Och allt skall vara kärlek” – där barndomen, missbruket, den egna sonen och frälsningen får plats – och sedan med en rad hyllade böcker, både poesi och prosa.

Men allt var inte fixat, Lundbergs mörker åt upp delar av en briljant författares potentiella gärning. Kommande böcker var omsöm lysande, omsöm svårhanterliga. Han började nosa på främlingsfientliga förklaringar på sociala problem och blev bitvis en krånglig person att ha att göra med.

Det är djupt tragiskt att det inte blir mer text av Kristian Lundberg. För med sitt vindlande, symbolladdade, känslomättade och naket desperata diktande var han som ingen annan i svensk litteratur.