Men plötsligt är det inte längre så säkert.

Istället för stabilitet har en ny slags oro infunnit sig.

Just nu pressas Gustavo Petro av en skandal som ­tvingat ­honom att avskeda två nära medarbetare och som väckt misstankar om illegal finansiering av hans valkampanj. I Chile måste Gabriel Boric acceptera att den avslutande delen i den utdragna processen för att skriva en ny konstitution leds av extremhögern. Och när Lula nyligen presenterade sina ambitiösa planer på att få slut på avverkningen i Amazonas, fattade parlamentet samtidigt beslut som kan omöjliggöra ­planernas förverkligande.

Ingen av de tre – Petro, Boric och Lula – har parlamentet bakom sig, utan måste gå igenom komplicerade förhandlingar för varje beslut av betydelse.

Men det är inte där orsaken till oron finns – att de inte skulle kunna räkna med snabba steg framåt visste de när de tillträdde.

Opassande hjärtlighet

Orsaken till den nya oron har med Venezuelas president Nicolas Maduro att göra. Eller rättare sagt har det att göra med hur Lula da Silva välkomnade Maduro inför det första sydamerikanska toppmötet på många år, som nyligen hölls i Brasilia.

Det handlar inte om välkomnandet i sig. Alla närvarande presidenter välkomnade Maduro och betonade att det var viktigt att ­Venezuela på nytt blir en del av den sydamerikanska gemenskapen. Det var också en tydlig markering mot farsen med den självutnämnde presidenten Juan Guaidó och de länder, bland dem Sverige, som erkänt honom.

Det som utlöste oron var den överdrivna hjärtlighet Lula visade Maduro och som framför allt kom till uttryck i hans välkomsttal där han beskrev kritiken av situationen i Venezuela som ett ”konstruerat narrativ”. Med närmast frejdigt tonfall uppmuntrade han Maduro att skapa ett eget ”narrativ” för att återställa ordningen. Det var som om Lula menade att FN:s redovisningar av de brott mot mänskliga rättigheter och den bristande respekt för demokratiska spelregler som Maduro visat upp under sina tio år vid makten – och som förstärks av att den internationella domstolen i Haag inlett en undersökning mot Maduro om brott mot mänskligheten – bara var ett slags illasinnat förtal. Något man kunde avfärda med ett ”narrativ”.

Brasilianska medier menade att Lula ”skjutit sig i foten”. De flesta av de deltagande presidenterna bet sig i tungan och tittade åt ett annat håll. Men när Chiles Gabriel Boric fick ordet sa han klart och tydligt att han inte höll med Lula; att brott mot mänskliga rättigheter inte är ett ”narrativ”, utan en verklighet som måste tas på allvar. Att Boric samtidigt kritiserade de sanktioner Venezuela utsätts för gav hans kritik än större tyngd.

Lula mumlade något om att ”ingen är tvingad att vara överens med någon”. Han försökte också avfärda Borics kritik med att han var ”gisslan hos högern”.

Men också Lulas nära vänner var bekymrade:

”Om han beter sig så här är det för att han är ute efter något”, kommenterade Uruguays tidigare president Pepe Mujica. ”Frågan är bara vad.”

Lula på tvärs mot Lula

Det märkliga är att Lulas relativisering av mänskliga rättigheter och demokratins former går på tvärs mot det som alltid har varit hans styrande principer.

I en intervju i The Economist nyligen kallade han Nicolas Maduro och Nicaraguas Daniel Ortega för diktatorer och slog fast att demokrati innebär maktskifte, och att den som bryter mot den principen per definition är diktator. Lula brukar samman­fatta sitt program med att ”den enda vägen framåt är mer demokrati”.

Så vad är Lula ute efter när han lämnar de principerna åt sidan och uppmuntrar Maduro att skapa ett eget ”narrativ” för att skaka av sig kritiken?

Ett svar kan vara att han vill återerövra den plats på den internationella scenen som en fredens man som han hade under den tid då Obama kallade honom för ”The man” – världens populäraste politiker. Konkret strävar Lula efter att vara den som lyckas få slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina. Hans ambition är att skapa en ”fredens klubb” med länder som Indien och Kina. Och i den strävan skulle Maduro som allierad till Putin kunna fungera som en egen kontaktkanal till den ryske ledaren

Gömde sig för Zelenskyj

Under det halvår Lula har suttit vid makten har han rest mer än vad många presidenter reser under hela sin mandattid. Han har besökt USA, Argentina, Uruguay, Kina, Portugal, Spanien, Storbritannien, Förenade Arabemiraten och senast – som speciellt inbjuden till G7-mötet – Japan. Att också Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj var inbjuden var en överraskning som fick Lula att tappa fattningen. Istället för att som potentiell medlare ta tillfället i akt och presentera sina planer för en av parterna i kriget, höll sig Lula undan. Han skyllde på sin agenda när Zelenskyj föreslog möte, men det mesta tyder på att han gömde sig för att han inte visste vad han skulle säga.

Brasilien har visserligen röstat för de FN-resolutioner som fördömt Rysslands invasion och krävt truppernas återtåg. Men i sina egna uttalanden har Lula tenderat att fördela skulden för kriget lika mellan Ryssland och Ukraina. Framför allt har han siktat in sig på Natos och västvärldens materiella stöd till Ukraina, som han beskriver som det bränsle som håller kriget vid liv.

Lulas hållning, som han själv beskriver som neutral, delas av majoriteten av Sydamerikas ledare. Den ende som klart och tydligt fördömt Ryssland och gett Ukraina sitt stöd är Chiles Gabriel Boric.

Möjligheterna att få med sig Sydamerika bakom projektet med en ”fredsklubb” är därför stort och blir än större av att Kina finns med. Kina har de senaste åren blivit den främsta handelspartnern och den viktigaste utländske investeraren för många sydamerikanska länder, bland annat Brasilien.

Gisslan i stormaktsspel

Även om Kina kommer att vara den tyngste spelaren i en ”fredsklubb” tycks Lula vilja ha utrymme för egna initiativ. Men för att kunna presentera ett eget någorlunda konkret förslag med någorlunda tyngd måste han kunna visa att Putin är villig till någon slags gest. Och för att komma till Putin på egen hand behöver han Maduro.

Det är i alla fall vad Pepe ­Mujica tror.

Men på vägen dit riskerar Lula att förlora möjligheten att vara den stabiliserande kraft som kontinentens fortfarande blygsamma vänstersväng ­behöver. Istället är risken att han blir gisslan i ett stormaktsspel han inte kan påverka.

Petro och Boric kämpar ­vidare var och en för sig med sina interna problem. Lula strävar efter internationellt erkännande och glömmer på vägen att ta itu med arbetet att skapa ett stabilt ­parlamentariskt stöd, vilket gör att Bolsonaros anhängare och andra högerkrafter enkelt skjuter hans progressiva projekt i sank.

Ett trist perspektiv. Inte ­konstigt att det är oro i luften.