Opinionen kommer rimligen att klinga av när situationen i Ukraina stabiliserats och folk får tid att sansa sig lite. Men risken är ändå uppenbar att båda länderna inom något år eller två drivs in i Nato av en kombination av borgerlig opinionsbildning och folklig rädsla.
I ETC har nu Göran Greider (8/3), Veronica Palm (12/3) och Rossana Dinamarca (14/3) lagt fram de sedvanliga, och mycket goda, argumenten för fortsatt alliansfrihet: fornstora dagar av fred, att undvika kärnvapen och därmed slippa bli mål för kärnvapen, att slippa dras in i amerikanska krig, eventuellt under en högerextrem president om några år.
I Aftonbladet har kulturchefen Karin Pettersson föreslagit att EU utvecklas till en militär allians som ett bättre alternativ än Natomedlemskap (13/3).
Fäktande borgerlighet
Problemet är bara att en status quo-linje i detta upphetsade läge riskerar att stå sig slätt mot en ivrigt fäktande borgerlighet, som ser en historisk möjlighet att kollektivansluta oss till Vita Husets krigsmaskin och dessutom vinna ett val.
Att säga att allt ska förbli som det varit kommer inte att duga för att vinna den här debatten.
Det räcker för Nato-förespråkarna att peka på hur Ukrainas alliansfrihet lagt landet i ruiner för att vinna.
Att peka på ett eventuellt framtida EU-försvar som inte finns och som dessvärre är förknippat med många av nackdelarna med Nato är knappast heller någon lösning.
Dessbättre finns ett alternativ: ett finsk-svenskt försvarsförbund.
Gör det formellt
Att Sverige och Finland delar säkerhetspolitiskt öde har ju med kraft understrukits de senaste veckorna. Länderna har redan ett omfattande militärt samarbete, som fördjupats steg för steg det senaste årtiondet. Däremot saknas ömsesidiga försvarsgarantier, trots att det vore politiskt omöjligt för endera landet att vägra bistå det andra militärt i händelse av krig. Att sluta ett formellt försvarsförbund vore därför ett mycket litet steg att ta.
Att Sverigedemokraterna är det enda parti som drivit detta bör inte få stå i vägen. Jämfört med ett Natomedlemskap skulle en sådan mer begränsad pakt nämligen ha många fördelar, även om avskräckningsförmågan självklart skulle vara mindre.
Förbundsländerna skulle slippa Natos kärnvapen och därför omvänt slippa se sina storstäder bli måltavlor för ryska kärnmissiler.
Moskva skulle rimligen uppleva det som ett mindre hot än en Nato-anslutning och knappast möta nyheten med massiv upprustning. Buffertzonen skulle bestå, men nu förenad.
Förbundsländerna skulle slippa underordna sig amerikanska militärintressen, ett land vars imperialistiska äventyr under senare decennier varit världens i särklass mest förödande och som om tre år mycket väl åter kan styras av Donald Trump eller någon liknande figur.
EU-armé är långt borta
Det är lätt att inse att EU förr eller senare kommer att skaffa sig en viss egen militär förmåga i den multipolära världsordning som nu tycks följa på supermaktens länge efterlängtade degradering till ett maktblock bland andra. Och i den mån den tyska upprustningen blir verklighet är det förmodligen en fördel om den kan inkapslas i en gemensam EU-struktur. Ett till tänderna rustat Tyskland, redan den dominerande politiska och ekonomiska makten, måste underordnas unionens gemensamma intressen.
Sverige bör inte motsätta sig en sådan utveckling. Men även denna lär ta lång tid, eftersom den inte bara kräver en inte okontroversiell fördragsändring, utan också åratal av samordning och samträning för att förvandlas till mer än en papperstiger. Dessutom drabbar många av invändningarna mot Nato också EU.
Orbán inte bättre än Trump
Istället för amerikanska kärnvapen får man franska.
Istället för i amerikanska krig riskerar Sverige att dras in i andra konflikter som bara avlägset angår svensk säkerhet. Strider skulle till exempel kunna blossa upp på Balkan, där EU-medlemmarna Kroatien och Slovenien kan dras in, eller mellan Grekland och Turkiet. De franska ambitionerna i de före detta kolonierna i Afrika är inte heller betryggande, spåren av de franskledda bombningarna av Libyen – som jag själv naivt nog stödde – förskräcker.
Istället för en gräns mot Ryssland som präglas av avspänning och upprätthålls av den mycket stabila demokratin Finland, får Sverige en militär gränslinje mot öst med mindre demokratiskt pålitliga stater som Ungern, Polen, Rumänien och Bulgarien.
Det är uppriktigt sagt inte självklart varför svenska ungdomar ska kommenderas att dö för vad som kanske startar som ett bråk om en bit mark i Svarta Havsområdet.
På samma sätt som extremhögern kan ta över Vita Huset finns också risken att EU kan komma att styras av figurer som Orbán, Le Pen och Salvini. Det är svårt att se varför Sverige ska sätta sig i samma slagskepp som dem.
Snabb avskräckningsförmåga
Ett svenskt-finskt förbund bör naturligtvis slutas först när situationen i Ukraina stabiliserats. En ändring av Finlands och Sveriges linje mitt under brinnande krig i Europa skulle, som regeringen påpekat när det gäller frågan om Nato-medlemskap, riskera att leda till ytterligare spänningar.
Däremot kan det ske ganska snabbt, kanske redan om några månader.
Det vore en mycket snabbare ökning av båda ländernas avskräckningsförmåga än den planerade upprustningen av försvaret, som kommer att ta många år. Den ryska arméns svårigheter i Ukraina tyder ju på att en svensk-finsk pakt vore avsevärt mer än en munsbit i ett konventionellt krig.
Det skulle i sin tur innebära att Sverige kan ta det lite lugnt med att i krislägets desperation ösa tiotals miljarder på vad som riskerar att bli en militär gökunge, som äter upp resurser som skulle kunna gå till andra angelägna samhällsområden som sjukvård, klimatomställning och pensioner.
Det stora kruxet vore förmodligen att från båda sidor komma över den historiska erfarenheten av svensk överordning och finsk underordning. Men kan man bryta ner denna psykologiska spärr är det inte otänkbart att ett seriöst förslag från trovärdiga partier – som Socialdemokraterna i båda länderna – skulle kunna nå bred folklig uppslutning på båda sidor Östersjön. Få skulle kanske jubla, men nästan alla skulle kunna acceptera det. Dagens opinion för Nato skulle splittras och de mer inbitna Nato-vurmarna i ett slag marginaliseras.
