Mat har den märkvärdiga egenskapen att den kan förvandla till och med de allra mest progressiva till reaktionärer. Människor som kan gå med på hur många sociala och politiska förändringar som helst, kan svara med vrede om man föreslår att vår kosthållning bör ändras. Än märkligare är att det finns en diskrepans mellan ultrakonservativa åsikter om hur vi borde äta och beteendet hos de människor som hyser sådana åsikter.

Jag har hört personer citera en regel formulerad av matskribenten Michael Pollan – ”Ät inte något som din gammel-­gammel-gammelmormor inte skulle känna igen som mat” – trots att deras egen kosthållning (thai den ena dagen, mexikanskt den andra och Medelhavskost den tredje) består av en rad ingredienser som ingens gammel-gammel-­gammelmormor skulle känna igen, och mår mycket bättre tack vare den.

Vad är det som provocerar?

Något blockerar oss. En omfattande bortträngning står i vägen för en ärlig konversation. Den driver matskribenter, kändiskockar och en del miljöaktivister till att föreslå lösningar på den planetära krisen som till och med är mer skadliga än de problem de säger sig vilja lösa. Deras lösningar, såsom gräsbetat kött, vilket kräver enorma mängder mark, är omöjliga att genomföra i stor skala utan att förstöra kvarvarande vilda ekosystem. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket planet. Vad är det här för hämning och hur uppstår den?

Det har nu gått ett år sedan jag gav ut ”Regenesis” – som släpps inom kort på svenska av förlaget Leopard – en bok som utlöst sådana nivåer av ilska att till och med jag blivit chockerad. Jag har ägnat en stor del av den här tiden åt att försöka förstå vad som gör människor så arga. Jag tror att det är för att boken utmanar det som den kognitive historikern Jeremy Lent kallar en ”rotmetafor”: en idé som är så djupt inrotad i vårt tänkande att den påverkar våra preferenser utan att vi är medvetna om det.

Som hämtat ur en barnbok

Rotmetaforen i det här fallet exemplifieras av kung Charles III:s kärleksaffär med Transsylvanien, vilken nyligen undersöktes i tidskriften New Statesman. Det kungen såg där ”var en perfekt konserverad modell av livet före moderniteten”. ”Det är tidlösheten som är så viktig”, rapporteras han ha sagt. ”Landskapet ser nästan ut som i någon av de där sagorna man brukade läsa som barn.”

Lantbruket i Transsylvanien ser ut (eller gjorde det tills helt nyligen) precis som det ”borde” se ut: Små byar där korna med sina kalvar, ankorna med sina ankungar och katterna med sina kattungar delar grusvägen med rödkindade lantbrukare som kör häst och vagn. Alpina betes­marker där får betar och människor slår gräset med lie och bygger konformade höstackar. Med andra ord ser det, som kungen påpekade, ut som i en barnbok.

Ett anmärkningsvärt antal böcker för barn som ännu inte kan läsa handlar om gårdar med boskapsuppfödning. De gårdar de föreställer sig ser inte alls ut som de industrier som producerar det kött, de mejeriprodukter och de ägg som vi äter, vilka vanligtvis är skräckinjagande platser. De berättelser böckerna förmedlar är en version av en uråldrig idyll, där herdar går med sina djur, som formats under tusentals år i pastoral poesi och religiösa traditioner. Boskapsuppfödningen i den här idyllen är en plats av trygghet, harmoni och välbefinnande, som vi omedvetet gräver ned oss i under oroliga tider.

Medletida produktionssystem

En stor del av den offentliga ­diskussionen om mat och lantbruk framstår som en ansats att återskapa den där lyckliga platsen. Till följd därav försöker många av de föreslagna lösningarna på den globala matkrisen, i grund och botten, återuppliva medeltida produktionssystem – för att mätta jordens befolkning på 2000-talet. Det kan inte sluta väl.

Till exempel är många foodies nu besatta av hyperfrigående höns. Höns, föreslår de nya romantikerna, bör följa efter ­betande boskap och äta de ­insekter som lever av deras dynga. Precis som i barnböckerna ska olika arter av lantbruksdjur interagera. Men hönan är en icke-inhemsk, allätande fågel som tillhör familjen fasanfåglar. Precis när vi börjar inse den skada som orsakats av att fasaner släppts fria på landsbygden – de äter upp ormungar, grodor, larver, spindlar, fröplantor – vill nostalgikerna göra samma sak med höns. För att kunna mätta sig i sådana system skulle de behöva länsa djurlivet. I verkligheten kan de inte överleva så här, så de matas även fortsättningsvis med soja, ofta producerad på åkrar som tidigare var regnskog och på Cerrado­savannen i Brasilien.

Romantik kan verka harmlöst

Det här är vad som händer när folk ser bilderna, inte siffrorna. En scen som påminner oss om vår trygga plats i medvetandets ­gryning, används som modell för hur vi borde mätta oss, oavsett om det går att genomföra i stor skala eller inte. Bukolisk ­romantik kan verka harmlöst, men om den förverkligas leder den till svält, ekologisk ­förstörelse eller båda, i stor skala. Våra arkadiska fantasier förtär planeten.

Bilderbokslantbruk ­fungerade aldrig, vilket romantikerna påstår. Det utbredda köttätandet under 1800-talet blev endast ­möjligt genom koloniseringen och skövlingen av Australien, ­Nord- och Sydamerika, samt ­skapandet, till stor del av det brittiska ­imperiet, av ett globalt system där de rika länderna roffade åt sig köttet. Den boskaps- och ­fåruppfödning som kompletterade vår ­förmodade traditionella kosthållning var en drivande faktor i fördrivningen av ursprungsfolk och en omfattande förstörelse av ekosystem, en process som pågår än i dag. När man utmanar den berättelse som skymmer denna dystra verklighet, uppfattas det som en attack på vår identitet.

Lever i djup förnekelse

Riktiga lösningar på våra globala matkriser är vare sig vackra eller tröstande. De inbegriper ­oundvikligen fabriker, och visst hatar vi fabriker? I verkligheten har nästan allt vi äter passerat minst en fabrik (troligen flera) på sin väg till våra tallrikar. Vi lever i djup förnekelse kring detta, och det är därför en opinionsundersökning i USA, där 95 procent av befolkningen äter kött, visade att 47 procent ville förbjuda slakterier.

Lösningen är inte fler åkrar och betesmarker, vilket skulle innebära att förstöra ännu fler vilda ekosystem. Lösningen är delvis bättre och mer kompakta fabriker, utan djurplågeri och miljö­skadliga utsläpp. Ett av de bästa alternativen är, ve och fasa, ett skifte från odling och uppfödning av fler­celliga organismer (växter och djur) till odling av encelliga varelser (mikro­organismer), vilket möjliggör för oss att göra betydligt mer med betydligt mindre.

Kung Charles skulle utan ­tvekan hata det här. Men vi har åtta miljarder människor att mätta och en planet att ­återställa, och inget av det kan uppnås med bakåtsträvande fantasier. Jag försöker på samma gång bekämpa en grym, förorenande och självdestruktiv konventionell jordbruksmodell å ena sidan, och å den andra en idyllisk drömbild, som skulle leda oss mot en dubbel katastrof med en ohämmad utbredning av jordbruket och världssvält. Det är svårt att avgöra vilket som är värst.