Kommentar: Låt oss tala om det mirakel vi delar - innan vi förlorar det för alltid

Vi står på stationen. Tåget rullar in. Lokföraren ersätts och vissa menar att betydlig mer än så ska bytas ut. Vi lämnar något hemvant, men vart vi ska vet ingen. Så vi väntar, på färdriktning. Söker varandras blickar på perrongen, förenade i sorg över ett land som ingen längre känner igen.

Överhör folk prata om sin oro för utvecklingen i parlamenten, på gatorna och andra sidan haven. Följer kulturkrigarna på våra skärmar. En vänsterskribent med vurm för Dalarnas natur skriver att han saknar sitt land. Du är inte ensam! svarar hans kollegor och en klunga troll i kör. Milsvida avstånd mellan de som av tradition kallas höger och vänster, men som delar samma känslor av kontrollförlust, frustration och förvirring.

Folk ser reflektioner i kollektivtrafikens och butikernas fönster. Suddiga konturer av bekanta ansikten. Men vi är som främlingar för oss själva. Insnurrade i motsägelser, skam och världsfrånvänd nostalgi eller koketterande oikofobi. Några av oss har levt här i 100 år, andra blott några timmar. Alla formbara och följsamma – till en gräns, som alla människor. Mer än tomma kärl. Mer än statister. Mer än marionetter som blint lyder överhetens föreskrivna bud. Självständiga. Säregna. Svenskar.

Varför har vi så svårt att prata om vilka vi är?

Om vår kultur, vår community, vår lott på jorden. Vårt enda hem. Hur vi kan vårda det. Värna det. Tillsammans.

Det finns sånger som förenar oss: den Astrid Lindgrenska låtskatten, högtidens psalmer och visor som vi super, dansar och nattar till. Och så finns ”Du gamla, du fria”. Denna bastard till nationalsång, som skrevs 1844 till tonerna av en gammal folkmelodi, och kommit att bli en given hymn vid idrottsevenemang men som aldrig har fått ett officiellt erkännande av de som bestämmer sånt.

Jag har alltid betraktat ”Du gamla, du fria” som en sång som inte går att sjunga. För självgod, för befläckad, förbjuden. 

Så satt jag vid pianot en regnig kväll i september, hade läst om rösträkningen mot en fond av skjutningar, allsköns kriser och ett annalkande världskrig. Nynnade, klinkade, sökte väl tröst i tonerna, sällskap kanske. Började drömma mig bort till sommarens roadtrip till Höga kusten med sonen. De blåsvarta kullarna, de rosa himlarna, sjöarna och skogen. Våra ångermanländska förfäders och mödrars kvarter, där de gick mellan fabriken och stenbrottet, kyrkan och hjortronbuskarna. Jag läste Annies bok ”När du dör ska jag vara nära” där i stugan vi lånat, saknade mormor med sin demens några mil därifrån. Att få känna vördnad, kanske till och med stolthet, över de vars kärlek och hårda arbete man är en produkt av. Ödmjukhet inför vad vi varit, och kommit att bli. Det vi förvaltar. Alltjämt omslutna av denna storslagna natur.

I dagarna släpper mitt band en tolkning av nationalsången. En vemodig godnattvisa fylld av rymd och glitter. Till alla de som emellanåt förundras över denna plats på jorden, som vi för var dag går djupare in i - och samtidigt glider allt längre ifrån.

Låt oss tala om det mirakel vi delar. Innan vi förlorar det för alltid.

Lyssna på Ingentings tolkning av Du gamla, du fria.