George Monbiot:
Låt dem inte prata med dig om frihet
Bild: UK Parliament/Jessica Taylor
Dagens ETC
Den brittiska regeringen vet att den lever på lånad tid. Det är därför den raserar medborgerliga friheter. Snart kan den som ägnar sig åt ”störande” eller ”långtsamt tågande” demonstrationer buntas ihop av polis.
Det här är en kommentar.
Det är skribenten och inte
Dagens ETC
som står för åsikten.
Låt dem inte prata med dig om frihet. Den här regeringen fråntar oss grundläggande rättigheter med samma hastighet och beslutsamhet som kan förväntas i efterdyningarna av en militärkupp. De vet att deras dagar vid makten är räknade, så Torypartiet verkar försöka kväva demokratin så snabbt de kan.
Redan innan den senaste ändringen var den föreslagna lagen om allmän ordning (Public order bill) den mest repressiva lagstiftningen i modern tid, då den potentiellt kriminaliserar all meningsfull protest. Om Rishi Sunaks nya förslag går igenom kan demonstrationer stoppas innan de ens börjat, med motiveringen att de kan vara ”störande”. Störande demonstrationer omdefinierades i förra årets polislag till att även omfatta oljud. Nu vidgas definitionen ytterligare, då man lägger till ”långsamt tågande”. Denna ändring placerar oss på fel sida av lagen innan vi ens räckt upp våra händer i protest.
Skyndar antifacklig lagstiftning
Samtidigt skyndar regeringen på ett antifackligt lagförslag genom parlamentet, vilket skulle kunna tillintetgöra hundra års framsteg på arbetsplatserna. Det tillåter näringsminister Grant Shapps att kräva en ”minimiservicenivå” inom den offentliga sektorn och tjänstesektorn. Då ramarna för detta krav inte definieras av lagförslaget är ”minimiservicenivån” vad han än säger att den är. Hans godtyckliga befogenheter skulle praktiskt taget kunna göra strejkaktioner olagliga.
Denna lagstiftning rättfärdigas av regeringen med motiveringen att ambulansstrejker ”resulterar i en ojämn akutsjukvård för det brittiska folket”. Akutsjukvården är ojämn, det stämmer, men inte till följd av strejker. Långa väntetider på ambulanser, allvarliga händelser på sjukhus, skolor på väg mot konkurs, järnvägen som befinner sig i en permanent härdsmälta och floder fulla med skit är inte en följd av strejkaktioner, utan av ett grovt vanstyre av en regering som ekonomiskt utarmat samhällsservicen, och samtidigt underlåtit att kräva effektiva minimiservicenivåer från privata leverantörer.
Bedöms inte existera
Dessa polisstatsåtgärder sammanfaller med ett beslut i högsta domstolen som är perfekt utformat för att påminna oss om hur sådana tvingande befogenheter uppstod, och hur långt tillbaka problemet sträcker sig. Det är en dom av det slag som legitimerade vårt ytterst koncentrerade markägande och den politiska makt som härrör från det: en klassisk lag om inhägnande av allmänning som upphäver den sista lagstadgade rättigheten att tälta i England, i nationalparken Dartmoor.
Eftersom den nedtecknade äganderätten inte specificerade denna rättighet bedöms den inte existera, trots att den utövats länge och är allmänt underförstådd. Det var så här de oadliga i England, Irland och Skottland fråntogs sin mark. Det var så här det juridiska påhittet nedtecknad äganderätt – och det markrofferi det möjliggjorde – spreds över hela det brittiska imperiet.
Talan i målet väcktes av en man vid namn Alexander Darwall, en hedgefondförvaltare som 2011 köpte en stor egendom i Dartmoor. Han använde en del av sin enorma förmögenhet till att hävda att lagen Dartmoor commons act från 1985, som bland annat reglerar allmänhetens användning av nationalparken, inte garanterar rätten att tälta. Den fastslår att allmänheten har rätt till tillgång ”för att ägna sig åt friluftsliv”. Friluftsliv definieras dock inte i lagen. Sir Julian Flaux, högsta domstolens kansler, beslutade att då tältning inte nämns specifikt existerar inte den rätten någonstans i Dartmoor. Beslutet förefaller besynnerligt, inte minst då tältning inte finns med bland de ”förbjudna aktiviteter” som listas i lagen. Man kan tillämpa samma argument på fågelskådning, picknickar och bergsklättring; på att sjunga, prata, sitta och titta på utsikten. Om dessa rättigheter inte specificeras existerar de inte, enligt domarens tolkning.
Vad ska de göra?
Standardsvaret från dem som försöker rättfärdiga vårt politiska system är att om man inte gillar ett beslut så ska man skriva till sin parlamentsledamot. Men vad ska de som bor i södra Dartmoor göra? Anthony Mangnall, som påstår sig representera Totnes och South Devon, vann sin plats 2019 med hjälp av en donation på närmare 65 000 kronor från Darwall, mannen som väckte talan i målet. Det här är ett mikrokosmos av allt som är fel med vårt politiska system.
Det finns bara ett demokratiskt verktyg kvar: att demonstrera. Men när den föreslagna lagen om allmän ordning går igenom, kan till och med skrivandet av artiklar som denna innebära att man bryter mot den.
I århundraden har lagar och domar av det här slaget rättfärdigats med att de ”förebygger oordning”. Ursprungsamerikaner behövde stängas in i reservat, medan européerna lade beslag på deras mark, för att ”förebygga oordning”. I Kenya behövde Kikuyufolket samlas ihop och torteras till döds i koncentrationsläger för att ”förebygga oordning”. Strejker och demonstrationer måste förbjudas för att ”förebygga oordning”. Tältning måste upphöra för att ”förebygga oordning”. Oordning innebär allt som utmanar den tvingande makten.
Tjatar om frihet
Tories tjatar oupphörligen om frihet. Men den enda frihet de respekterar är de rika och mäktigas frihet att behandla andra människor som varor och den levande planeten som sin soptunna. Demokratin i det här landet har alltid varit ytlig. Vårt inflytande och människovärde delegerade till en pantomim, som framförs av 650 personer i centrala London, varav bara ett fåtal får lov att säga sin mening. Utan det verkliga deltagande som skulle göra ordet meningsfullt, är demonstrationer den enda tillstymmelse till verklig demokrati vi har kvar.
Ingen kraft i Storbritannien är lika störande som regeringen i Westminster, ingen oordning lika stor som den oordning den orsakat. Det här är en sjuk, förlegad politisk kultur. Inom förhållanden är ett kontrollerande och tvingande beteende numera ett brott. Inom politiken är det uppvärderat och upphöjt. Vi behöver inte bara en ny regering. Vi behöver ett nytt styrelseskick.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.Översättning: Jenny Cleveson