”Rika blir rikare”
I svåra tider är det två grupper som inte ändrar sina konsumtionsvanor. De fattiga på botten kan inte göra annat än lägga hela sin inkomst på mat och boende. Samtidigt som de allra rikaste kan fortsätta ignorera siffrorna på prislappen.
Därför är det logiskt att världens just nu rikaste man, enligt Bloombergs, är grundare av ett globalt lyxvaruimperium. Fransmannen Bernard Arnault, god för 189 miljarder dollar, äger bland annat modemärket Louis Vuitton och champagnetillverkaren Moët. Monsieur Arnault kan lugnt susa fram över världshaven i sin superyacht, utan att nämnvärt oroa sig för höga dieselpriser. Lyxbranschen bärs fram av en stadig medvind. Andra toppmärken som Ferrari och Dior rusar på börsen och det shoppas som aldrig förr på lyxvaruhuset Harrod's i London.
– De rika blir rikare under en recession, konstaterar varuhuschefen Michael Ward till Financial Times.
I Stockholm ringlar köerna långa till Chanelbutiken och lyxmärket öppnar snart en till affär i city.
Nordiskt skatteparadis
Men det är framför allt techbolagen som skapar vår tids gyllene härskare. Under fransmannen tampas de snuskigt förmögna herrarna Musk, Bezos och Gates om platserna på prispallen. Världen ligger för deras fötter och de kan bosätta sig var helst de erbjuds frikostiga skatteregler och bekväma anonymitetslagar. För att kvala in på topp 500-listan krävs en förmögenhet över 5,1 miljarder dollar.
180 personer på Bloombergs lista bor i USA men högst koncentration av superrika per capita finns i skatteflyktingsreservaten Liechtenstein, Caymanöarna, Isle of Man och på nionde plats: Sverige. Sex av världens absolut rikaste personer bor här och visar hur förmånligt det är att bygga upp förmögenheter i vårt nordiska skatteparadis.
Rikast i landet är fortfarande H&M-arvingen Stefan Persson vars förmögenhet värderas till 15,2 miljarder dollar. Några pinnhål ner på guldstegen finns Melker Schörling med familj som blivit rika på bland annat sitt ägande i Securitas. Och den tredje rikaste svensken på topp 500-listan är Antonia Ax:son Johnson, som föddes in familjeimperiet Axfood som äger Willys och Hemköp.
Det är ingen slump att de rikaste svenskarna äger imperium som säljer lågpriskläder, billig mat och säkerhetstjänster.
Svårt att klättra
Frågan är vad vi ska ha miljardärerna till? Försvarare av ojämlikhet brukar argumentera för att de superrika blir symboler, målbilder, som triggar andra entreprenörer att lägga manken till. Frågan om det verkligen stämmer.
I Petter Larsson nya bok ”Riggat” slår han hål på myten om att vi lever i en meritokrati. I boken refereras en stor mängd forskning som visar hur klasspositioner ärvs. I det relativt jämlika Sverige tar det i snitt tre till fyra generationer, eller 100 år, för en familj från den fattigaste tio procenten att nå upp till medelinkomst. Dörrarna till styrelserummen är ännu svårare att forcera. En studie av svenska direktörer visade att 60 procent hade överklassbakgrund.
1,7 miljarder – på ett år
Men vägen upp till den absoluta toppromillen är inte lång, den är närmast icke-existerande. Ingen kan jobba ihop rikedomar i nivå med familjerna Persson eller Schörling. ”Vi har en ekonomisk adel, där man istället för grevetitlar ärver extrema inkomster”, skriver Petter Larsson. H&M-familjen ärvde sig till rikedom, detsamma gäller Antonia Ax:son Johnsson. Och nyligen ärvde Melker Schörlings två döttrar aktieinnehav för drygt 20 miljarder kronor i bolagen Securitas, AAK och Hexagon Securitas. Och som Dagens ETC rapporterade i vintras toppades inkomstlistan förra året av arvingen Märta Schörling Andreen, som tjänade 1,7 miljarder kronor på ett enda år.
Peter Larsson nämner sociologen Jonathan JB Mijs som studerat ett fenomen han kallar ”ojämlikhetens paradox”. Ju större klyftorna blir, desto starkare blir övertygelsen att fördelningen är rättvis. Kanske är det därför vi dyrkar techmiljardärer likt halvgudar och klassdebatten fastnar i gröttallriken.
