Brevet har mottagits med öppna armar, vilket inte är så konstigt. Självklart vill vi att kyrkan ska stå upp för samhällets mest skyddsbehövande. Självklart ska kyrkan välkomna alla. Men tyvärr väcker brevet en misstanke om att många av de 900 som skriver under, för att inte tala om de mängder av människor som hyllat det, inte riktigt har alla fakta klara för sig.

Vad menar egentligen kyrkan med sin mediekritik? Vi redaktörer och journalister som tycker att den nya synen på kön är för viktig för att lämnas odiskuterad, har vi fel? Är det hatiskt att anse att bristen på forskning om transvård bör generera mediers genomlysning? Och hur kan en analys av faktumet att den största gruppen av den växande gruppen unga med könsdysfori har flickkön inte vara mediers uppgift. Är detta exempel på hur vi ”slår neråt”?  Hur transhat ”normaliseras”?

Då måste jag be om ordet för att försöka reda ut några missförstånd. Jag kan självklart inte tala för alla, men väl för mig och den grupp jag känner till som vill analysera transvården ur ett barnrättsligt och feministiskt perspektiv.

1. Vi anser absolut att transpersoner existerar. De som påstår annat har skäl att läsa på.

2. Vi vill däremot att transvården av framför allt unga personer måste vara evidensbaserad – vilket det råder delade meningar om i dag. Myndigheten SBU, precis som Karolinska och flera experter, gör bedömningen att vården saknar en evidensbas. Att det med dagens forskning är omöjligt att veta hur hälsan och livskvaliteten långsiktigt påverkas i de grupper av unga som idag utreds och behandlas med hormoner och eventuellt kirurgi. Därför föreslås en paus – fram tills att vi vet mer. SBU är inte radikalfeminister. Min fråga lyder därför: Är att bortse från den här kritiken och fördöma en – kanske tillfällig – paus inte, tvärtom mot vad Svenska kyrkan hävdar, att svika de unga transpersonerna?

3. Vi vill inte, som kyrkan verkar tro, att könsrollerna ska bli snävare. Tvärtemot vill vi att varje individ ska få uttrycka sig hur genusöverskridande hen vill. Att en flicka får vara hur ”pojkig” hon vill. Att en pojke får agera hur ”tjejigt” som helst. Att grundhållningen bör vara att hormoner och kirurgi inte ska behövas: könet i sig är något betydelselöst. Vår feministiska övertygelse är att tjejer ska känna att de duger som de är. Först om en sådan grundinställning inte skulle räcka, och om en evidensbaserad vårdapparat anser att det behövs, bör ett nytt steg i behandlingen tas.

Fråga: Så länge det finns minsta lilla skäl att misstänka att faktumet att de flesta av den växande grupp barn som vårdas för könsdysfori är tilldelade flickkön vid födseln beror på att vi lever i ett patriarkat borde väl en analys av detta vara ett feministiskt rimligt krav?

4. Vad vuxna människor gör med sina kroppar tycker de flesta av oss ingenting om. Personligen tycker jag att vuxna människor bör få samhällets hjälp att fixa sin kropp om det hjälper dem. Hur samhället handskas med minderårigas kroppar är en helt annan sak. Minderåriga anses inte tillräckligt vuxna för att ta beslut som rör en rad saker i livet, exempelvis får de inte rösta eller göra en tatuering. Varför är det transhatiskt att problematisera (obs ej samma sak som att stoppa) vården som, om den tillåts fortgå och leda till kirurgiska ingrepp, är irreversibel? Varför är det transhatiskt att diskutera hormoners biverkningar? Här undrar jag: Förstår alla som lidelsefullt diskuterar frågan ens vad de pratar om?

6. Många av oss tycker också att det växande antalet detransitionerade måste få en röst, gärna RFSL:s eftersom organisationen ska stå för hela trans- och hbtq-comnunityts rättigheter. Visserligen kanske denna grupp i nuläget är betydligt mindre än de som inte detransitionerat eller ångrat sig, men den finns - och växer. I Sverige och över världen. I England har en ångrare vunnit ett rättsfall i högsta instans, vilket ledde till att hormonbehandling av minderåriga stoppades omedelbart.

Jag begriper hur fruktansvärt det måste vara för en nyligen könstransitionerad person att lyssna till debattörer som hävdar att det hen just gjort med sin kropp blott är en produkt av patriarkatet. Det är inte svårt att förstå att en ”nyansering” av diskussionen om transvården kan väcka existentiell fasa hos den personen. Att det kan kännas brutalt att som transperson få ta stryk för att någons teorier om könets existens ska gå ihop.

Jag är också förälder och inser hur hotad i sin föräldraroll en mamma eller pappa till ett barn som genomgått hormonbehandling måste känna sig när deras val blir ifrågasatta. När deras med all säkerhet extremt ångestladdade och genomanalyserade beslut om att låta sitt barn genomgå transition likställs med sterilisering.

Att diskussionen knyter sig för många är alltså inte alls konstigt. Men vi har alla som deltar i det offentliga samtalet ett ansvar för att väja för debattens vulgarisering. Och tyvärr är det också så att vissa diskussioner gör ont – och måste få göra det i en demokrati. Att en grupp människor känner obehag är inte ett skäl att tysta en diskussion, även om obehaget är så djupt att det berör själva existensen. Diskussionen är för viktig – och påverkar och kommer att påverka så många, många fler än de som direkt berörs i dag. Svenska kyrkans roll bör därför inte vara att arbeta för att sänka taket i debatten.

Till sist – om vi inte på ett lugnt och nyanserat sätt diskuterar dessa frågor i dag riskerar vi att få en mycket mer bisarr debatt om några år. Pendeln riskerar att slå tillbaka. Och då kommer – verkligen – transpersoners rättigheter stå på spel.