De birgerssonska fienderna heter p-piller (”det är helt okontroversiellt att förskriva hormoner som ska stoppa ägglossningen i tonåriga flickkroppar”) och familjefientlig kultur (”den ideliga strömmen av hemska familjeskildringar”).
Men de många samhällsproblem som råder – som bostadskris, vårdkris, skolkris och klimatkris – nämns inte alls.
Här kommer en galen tanke: Kan det vara så att det inte är möjligheten att skydda sig mot oönskad graviditet, eller krönikor om familjelivets logistiska utmaningar, som ligger bakom den minskade lusten att skaffa barn, utan snarare en befogad oro för samhällets pågående kollaps?
Den havererade bostadsmarknaden har gjort en grundläggande rättighet – att ha någonstans att bo – till en ständig jakt. Att vara ensamstående och hitta bostad är svårt, att ha barn och hitta bostad är svårt, framför allt i storstäderna. Är man ensamstående och har barn är situationen ett mörker. Särskilt för kvinnor: sex av tio har inte råd att separera.
I Birgerssons propagerande peptalk ingår knappast situationen i förlossningsvården. Svenska kvinnor har skäl att oroa sig inte bara för platsbrist, utan också för kompetensbrist när kroppen ska läka: att få hjälp med förlossningsskador är närmast ett lotteri. Den skenande personalbristen sätter allt större orosmoln på himlen över en redan ojämställd, krisande vård.
Och så var det den lilla detaljen med skolan. Föräldrar behöver inte bara fundera på var barnen ska studera, utan även på om de får tillräcklig kunskap och rätt stöd under åren de är där. Ett redan sjukt system, där skolor är vinstmaskiner i stället för samhällsinstitutioner, pressas till gränsen när kommunernas ekonomi blöder. I Göteborg riskerar 500 grundlärartjänster att skäras bort och fler aviseringar om sparpaket är att vänta. Lärarna protesterar, förhoppningsvis inte förgäves, mot de omänskliga kraven.
Nu blir det dyster läsning här – förlåt för bristen på peptalk – men nu kommer vi in på krisen som går över alla kriser. Kvinnor är mer oroade än män över klimatet, och de är mer benägna att ändra sitt beteende av klimatskäl. Planetens förestående undergång bör nog kvala in som en legitim anledning att tveka inför att skaffa barn, men Birgersson verkar inte hålla med. I stället fördömer hon folk som avstår barn av ”föregivet altruistiska skäl”.
Birgersson efterfrågar varken politiskt ansvar eller reformer för någon av de pågående kriserna. Inte heller adresserar hon männen, som ju har en hyfsat central roll i det här med barnagörande, men också i den kultur som Birgersson menar får kvinnor att tveka. Är det inte även upp till männen att vilja bli pappor? Vad ska de unga killarna göra när jämnåriga tjejer stannar hemma och barnvaktar sig till en längtan efter avkommor?
När jag och min sambo pratade om barn för ett tag sedan uppstod en kollision. Inte den otäcka kollisionen mellan en som vill ha barn och en som inte vill det – vi är fortfarande dumdristigt inställda på att skaffa barn – utan det mellan moderskap och faderskap. På ena sidan: hans upplevelse av killkompisar som får barn. På andra sidan: min upplevelse av tjejkompisar som får barn. De visade sig vara helt olika. Han har sett män bli pappor, jag har sett kvinnor bli mammor. I min enfald trodde jag inte att skillnaden skulle vara så stor.
Medan mina vänner försvunnit, helt eller delvis, har hans vänner funnits kvar. Trots nykläckta barn har de spelat fotboll, druckit öl, kommit på fester, medan mina vänner stannat hemma och tagit hand om barnen, inte bara de första åren. Det är mina vänner som tagit störst del av föräldraledigheten (totalt tar kvinnor ut 70 procent av dagarna), inte hans. Det är mina vänner som har huvudföräldrarollen, inte hans. När jag såg det, männens guldläge, blev jag avundsjuk: de får ju båda äta kakan och ha den kvar.
Birgersson menar att lösningen är kulturell, inte ekonomisk. Jag vill påstå att den i allra högsta grad är ekonomisk, med hänvisning till de kriser jag radat upp men som Birgersson inte verkar se. Men givetvis handlar det också om kultur: till exempel om vilka förväntningar vi ställer på män respektive kvinnor. Det hade ju inte skadat om männen började ta jämställt ansvar för föräldraskapet (och städningen, om de vill ligga i andra syften än att reproducera sig) så att kvinnorna orkar med.
Bland mina vänner är det inte barnlängtan det är brist på. Kvinnorna vill, men de väntar; grubblar och kalkylerar. Kanske för att de börjat inse vilken enorm uppoffring de gör som männen slipper. Kanske för att det är så viktigt – tvärtemot Birgerssons tes om att kvinnorna inte ser barn som något av det viktigaste i livet – att man är rädd att det ska gå fel.
Till exempel att vården inte ska ha plats eller kunskap för en höggravid eller nyförlöst kvinna, och skicka hem henne med traumatiska upplevelser och obehandlade förlossningsskador. Att bostadsmarknaden ska kasta ut en liten familj på gatan – eller åtminstone permanent grusa drömmarna om att bo i något annat än en lägenhet i andra hand. Att barnen ska ingå i ännu en generation som får det sämre än sin föregångare, och ärva ett ansvar att lösa den klimatkris vi lämnat.
Lösningen är nog inte att sopa samhällskriserna under en matta av kristdemokratisk familjepropaganda eller obligatorisk barnvaktstjänstgöring för småtjejer. Snarare behövs det där som Birgersson inte verkar tro på: ekonomiska reformer. Ett samhälle där det är tryggt, kanske rent av självklart, att skaffa barn. En känsla av att det ordnar sig.
Och det är ju faktiskt inte bara kvinnorna som bör intressera sig och ansvara för artens, eller relationens, överlevnad. Kanske är barnvakttjänstgöring för småpojkar inte en helt urusel idé.
