När jag ser bioaktuella ”Love lies bleeding” har jag ingen aning om att kvinnlighetspolisen än en gång börjat härja på sociala medier. Den här gången gäller det OS-idrottaren Imane Khelif, en kvinnlig algerisk boxare, som förra året exkluderades från VM av International Boxing Association (IBA), då hon inte klarade förbundets könstillhörighetstest. Hon är otroligt stark, det kan även jag se – som mellan dig och mig inte är särskilt intresserad av boxning. Hon är jätte-, jättestark!
Filmen ”Love lies bleeding” handlar också om en väldigt muskulös tjej (amatörkroppsbyggaren Jackie, spelad av Katy O'Brian) men är humoristisk, underhållande och fantasifull, alltså helt olik kvinnlighetspolisens utspel.
Jag läser inläggen om Imane Khelif när jag kommer hem från bion. Debattörerna säger sig alltid värna om sådana som jag, alltså helt vanliga, svaga kvinnor som är biologiskt komponerade att behöva beskyddare i form av sådana som Elon Musk.
Elon Musk, som för någon vecka sedan kallade sitt högst levande barn för dött, eftersom barnet är trans. Vilken trygg och balanserad man att hålla i handen när åskan går!
Terfs (trans-exclusionary radical feminists) lägger en abnorm mängd tid på att diskutera främmande människors kroppar och genitalier. Det är "weird", som de amerikanska Demokraterna skulle sagt.
Och en sak är säker: Terfs kommer inte att nöja sig med att döma ut transpersoner. Det är redan illa nog, och när man väl börjar jobba med röda linjer för kvinnlighet drabbar det till slut oss alla. OS-idrottaren Imane Khelif är ett bra exempel på det, eftersom hon inte är trans men på något sätt ändå har blivit ansiktet utåt för transkvinnor.
Debatten om Imane Khelif lämnar mig med en känsla av att gå i en korridor med mina systrar, en korridor som blir smalare och smalare och kommer att göra oss till mos.
Jag tror att problemet för terfs och andra kvinnlighetspoliser är en fundamental brist på fantasi när det kommer till hur kvinnor borde se ut, i kombination med en besatthet av hur vi ser ut. Gammalt hederligt kvinnohat, helt enkelt. Sånt som man kan hjälpa dem med, kanske genom “mångfald” och "förebilder”, som föräldrar ibland gör med små, små barn.
Likt en duktig förälder – en som köper dockor till sitt barn i alla världens etniciteter eller läser "Godnattsagor för rebelltjejer" – bör vi därför nu alla varsamt ta en terf i handen och gå och se "Love lies bleeding".
Filmens premiss kunde inte vara folkligare. En kvinna misstänkt lik Lisbeth Salander blir nästan komiskt illa behandlad av grisiga män och man tänker snabbt "Herregud, är det inte dags för dig att hämnas för alla kvinnors skull, det här är ju en film 2024? Det här är ju Camilla Läckbergs värld. Let's gooo?".
Läsare, jag är glad att kunna meddela att revansch finns. Jag är alltid misstänksam mot berättelser där kvinnor hämnas sina förövare så här blodigt, eftersom jag ser det som en ursäkt för män att inte ägna sig åt inre rannsakan: “Ingen försöker ju döda mig, så jag antar att jag aldrig gjort något svinigt” kan män tänka när de ser en Stieg Larsson-film.
Men jag förlåter "Love lies bleeding" blodigheten, för jag har inte tråkigt en enda sekund när jag ser den här välspelade, överraskande, bitvis vackra thrillern. Filmen utspelar sig dessutom i den delen av USA som måste få förmänskligas, istället för att hatas eller exotifieras sönder av samman av de som älskar J.D. Vance.
Jätte-, jättemuskulösa kvinnor finns i filmen, precis som i världen, och man unnar sig till och med att leka med den tropen. För barn och terfs kan det bli en chock, men för alla mer utvecklade (förlåt, alla barn) finns det här något roligare att ägna sitt liv åt: en bra story.
