Utgångspunkten är modell­paret Carl och Yaya. Yaya ­tjänar mer pengar än Carl (inom modellyrket gör tydligen kvinnor ofta det), men vill ändå att han ska ta notan när de är ute och äter på restaurang. Carl gör det motvilligt, men kan sedan inte låta bli att ifrågasätta varför Yaya aldrig betalar med tanke på att de annars har en jämställd relation. Detta leder till en stor konflikt, där Yaya bland annat säger att det är osexigt att prata om pengar och sedan slänger en skrynklig 50-eurosedel på sin kille.

Scenen är kul efter­som Yaya framstår som en motsägelsefull diva som­ vill ha en jämställd relation så länge det inte märks i hennes plånbok, men Östlund sätter också fingret på något relaterbart; jag har tjejkompisar som brukar skoja om att de hellre ser att en kille är otrogen än att han ber om en swish och intervjuer har regissören berättat att idén till bråket om notan kom efter en verklig dejt han var på.

Gör detta Carl till den underlägsna? I början känns det så. Han är inte lika gudalikt vacker som Yaya (även om han verkligen också är jättesnygg), inte heller lika rik, och får där med betydligt mindre uppmärksamhet än flickvännen. När Yaya blir medbjuden på en gratis lyxkryssning får Carl följa med, men mest för att fota Yaya i olika sexiga bikinis medan hon småflörtar med en barbröstad sjöman.

Men så kommer vändningen. Fartyget kapsejsar och det vackra modellparet hamnar på en öde ö tillsammans med ett fåtal andra överlevande kryssningsresenärer. Pengar och skönhet förlorar inte all betydelse på ön, men det finns andra talanger som väger ännu tyngre. Den ryska mannen som blivit ”so fucking rich” på att sälja gödsel vet inte hur man fångar fisk. Hans status sjunker snabbt. Techmiljardären med bar hjässa och ölmage vet inte hur man gör en eld så han hamnar också långt ner i hierarkin. Den enda som överhuvudtaget kan något om överlevnad är fartygets toalettstäderska Abigail (som uppenbarligen inte fått sina vildmarkskompetenser via jobbet). Hon blir därför gruppens alfa och resten av de värdelösa snobbarna hennes slavar.

Kapitalismens mentalitet letar sig in även på den öde ön där en stenhård byteshandel kickar igång nästan direkt. De som har något att erbjuda Abigail (typ Rolex­klockor) behandlas lite värdigare. Yaya och Carl har inga gåvor eller kompetenser att förhandla med, utan precis som i verkliga livet är deras högsta valuta deras unga, vackra modellkroppar. Och när samhället styrs av en straight matriark är det manliga skönhetskapitalet det enda som har betydelse.

I försnacket kring ”Triangle of sadness” har det pratats om att makthiararkin vänds upp och ned när passagerarna hamnar på den öde ön. De analyserna har handlat om klass. Att städerskan blir den som bestämmer. Men det finns även en könsmaktsordning som kastas om i matriarkatet och då inte för att de kvinnliga rollerna styr, det har de på många sätt gjort även tidigare i filmen. Det som händer är att Carl, genom att alliera sig med Abigail, rubbar dynamiken i sin relation med Yaya och återtar en patriarkal makt över henne. På ön spelar det ingen roll att Abigail är tjock och ful och att Yaya är smal och snygg. Carl dras till makten, dels på ett cyniskt vis (det hjälper honom att överleva) men även känslomässigt. Han attraheras, genuint, av Abigails inflytande och tar därför allt större avstånd från flickvännen. På den öde ön är Yayas modellkropp värdelös, hennes perfekta ögonbryn utan betydelse och de vackra läpparna oanvändbara.

I vår tid talas det ofta om skönhet som något dyrbart och underskattat. Och till viss del är detta sant, framför allt med tanke på att det blir allt lättare att kapitalisera och bli rik på sitt utseende. Men i ”Triangle of sadness” utkristalliseras ett annat, minst lika sant, perspektiv på den vackra influencerns fullkomliga maktlöshet. Skönheten är här ett oberäkneligt kapital som i bästa fall leder till att din middagsdejt, motvilligt, betalar notan.