Alejandro Cuevas fru, Marta Cid, också läkare, beskriver dagen som den näst värsta i hennes liv (den värsta var dagen hennes yngsta son Gregorio dog). Hon följde radio­rapporteringen om stormningen av La Moneda och befarade att hon aldrig mer skulle få se sin man, att hon skulle bli änka med deras fyra barn i den militärdiktatur som från och med nu rådde i landet.

Men Alejandro klarade sig undan döden och tillsammans lyckades de fly till Sverige. Om deras öde handlar dokumentärfilmen ”Vi var de som åkte” där barn­barnet, tillika filmens regissör Evgeni Leonov försöker förstå familjens historia genom kameralinsen.

Det är en bitvis smärtsam och sårig berättelse om tillhörighet, exil, familjeband och gemensamma trauman. Om att vara de som lämnar landet, och de som stannar kvar.

Alejandro Cuevas och Marta Cids historia är unik, men sam­tidigt en del av ett större narrativ som inkluderar de tusentals politiska flyktingar från Chile, Uruguay och Argentina som på 70- och 80-talet flydde från de brutala militärdiktaturerna i sina hemländer till ett Sverige som tog emot dem med öppna armar.

Det var andra tider då, internationell solidaritet var inte bara ett slagord på 1 maj – utan något högst konkret som praktiserades varje dag i Olof Palmes social­demokratiska styre.

När jag i bar nbarnet Evgeni Leonovs film hör dem båda återge den ödesmättade dagen som för alltid kom att förändra både Chiles och deras egen historia minns jag plötsligt den 11 september som jag själv befann mig i Chile.

När jag i barnbarnet Evgeni Leonovs film hör dem båda återge den ödesmättade dagen som för alltid kom att förändra både Chiles och deras egen historia minns jag plötsligt den 11 september som jag själv befann mig i Chile.

Året var 2003, jag gick en journalistutbildning på Biskops-­Arnös folkhögskola och vi befann oss i huvudstaden Santiago vars envisa smog skymde Andernas snöklädda bergstoppar.

Utanför La Moneda hade endast en liten skara människor från den vänsterpolitiska gruppen G A P. och organisationen ”Mödrar till de som försvann” samlats, vilket förvånade mig eftersom jag i min naivitet hade trott att den här dagen skulle vara lika uppmärksammad som landets nationaldag den 18 september.

När jag senare på dagen tog mig till Santiagos stora kyrkogård och letade mig fram till platsen där Salvador Allende är begravd såg jag havet av röda nejlikor som täckte graven på långt håll. Hans dödsdag var åtminstone uppmärksammad, tänkte jag.

Tre kvinnor stod och pratade lågmält precis intill, jag hade svårt att uppfatta vad samtalet handlade om. Men när de ska gå lösgör sig en av kvinnorna ur gruppen, går fram till stenmuren som omger graven och medan hon stryker sakta med handen över den säger hon:

– Farväl Allende, du finns alltid kvar i mitt hjärta. Vi ska se till att historien aldrig upprepar sig – no pasarán!

Jag minns att jag blev rörd; av hennes ömhet, och av ­hennes solida övertygelse om att ­mänskligheten hade lärt sig en läxa.

Det drabbade mig så starkt att en person som levde i ett land med en så ung demokrati (detta var 2003 och Chile blev demokratiskt igen 1990) hade en sådan tilltro till att diktaturer, militärkupper, fascistiska ledare och massiva förföljelser av oliktänkande på något sätt tillhörde dåtiden, och att det politiska mörkret aldrig mer skulle återvända.

Men vad lite vi visste om ­framtiden, både hon och jag.