Jens Ganman och Mustafa Panshiri håller glatt upp två presspass från rassebloggen Urban Scoop. Under bilden står det: ”Vi är media nu.” De är mest kända för tidigare eskapader. Ganman har skrivit böcker och upprört kungahuset i radio medan Panshiri är en av poliserna som blev opinionsbildare med tillhörande föreläsningsserier och djupa insikter till salu.
Idag är de en oumbärlig och samtidstypisk del av det moderna blåa medielandskapet med en snurrig Substack och samtalspodden Sista måltiden om integration och invandring.
Jens Ganmans nyhetsbrev på Substack är ett mischmasch av generiska AI-bilder och gubbrasism. I inlägget ”I Like Black People” låtsas Ganman vara den påhittade Afrikakorrespondenten Giteye ”Bobby” Odihambo III som går på fest i en afrikansk by, deltar i offerritualer, lurar Sverige på pengar och ligger med vita mammor.
Bäddar in sig med Robinsons front
Nu är duon i Storbritannien – ”yttrandefrihetens gränsland” – för Kvartals räkning. De ska gå på den senaste demonstrationen till försvar för seriebrottslingen och stalkern Stephen Yaxley-Lennon, känd som Tommy Robinson, som sitter av 18 månader i fängelse efter att ha trotsat ett domstolsbeslut.
På plats bäddar de in sig med Urban Scoop, en av två mediekanaler som Robinson använder för att samla in tiotusentals pund i donationer varje månad. Urban Scoop fungerar också som front för att Robinson ska få kalla sig journalist och publicera ”dokumentärer” om hur Storbritannien som land våldtas dagligen av invandrare och kommunister. På Twitter/X skriver Urban Scoop-kontot om hur massutvisningar till Afrika kommer att skapa välstånd åt alla brittiska patrioter.
Stackars samvetsfånge
Det är bra att mediehuset Kvartal finns. Och jag är särskilt glad över att de publicerar Jens Ganmans och Mustafa Panshiris gemensamt författade kulturreportage från Storbritannien.
Du som skruvar på dig av obehag och olust när du läser det är svaret skyldig. Var annars kan jag läsa fria och groteska fantasier om den djupa statens punggrepp på yttrandefriheten?
Vem, om inte den här duon, ska säga absoluta sanningar som ingen annan vågar yttra?
Urusel. Pinsam. Förvirrad. Och för lång.
Man får inte skämta om vad som helst längre på grund av woke och Storbritannien är vänsterfascismens spjutspets. Storebror hade varit imponerad av Keir Starmer, och högerextremisternas grift-kung Tommy Robinson är egentligen en politisk samvetsfånge som kämpar för det bortglömda och skammade vita trasproletariatet (Ganmanshiri fäster extra stor vikt vid sin okulära besiktning av demonstranters ras, som de beskriver som ”nittionio procent” vit arbetarklass.).
Texten är så klart dålig. Urusel. Pinsam. Förvirrad. Och för lång.
Researchen brister också. Med hänvisning till Twitterkontot ”Basil the great” skriver de att ”antifa” var nära att angripa patrioternas demonstration. Men videoklippet från musen Basil är från ett helt annat tillfälle.
Ni ska ha tack, Kvartal!
Men på det stora hela är det bra att Kvartal kablar ut ett obegripligt epos helt skrivet ur vi-perspektiv som att författarna är förenade vid höften. Det är bra att fler kan ta del av den svenska högerns mest avancerade psyken i långformat.
Korkade vänsterfånar som inte gillar Elon Musk, läser poesi eller är trans.
Intervjupersoner som hade kunnat ge intressanta inblickar slarvas bort när författarna plötsligt och ofta vill skriva om sig själva. Eller så hånas intervjuobjekten för att de är korkade vänsterfånar som inte gillar Elon Musk, läser poesi eller är trans.
Trots att skribenterna säger att de minsann inte såg någon rasism på rasistdemonstrationen har de själva med röster som kallar invandrare för djur. I den andra delen återfinns en kreativ omskrivning för en svart person när Kvartalskribenterna kallar en Youtuber för ”Afrikaättad”.
Lejonparten av texten är ett ängsligt gnålande över hur förtryckta författarna själva är i Sverige, trots att de kan och vet mest och bäst och alltid haft rätt. Då och då får läsaren också möta författarnas hjärnspöken och fiender som de hittat på för att få bli lite arga.
Groteska vänsterfascister
Under en poesikväll på en pub läser en poet upp en dikt om transkärlek. Ganman och Panshiri blir så triggade att de inte kan låta bli att undra:
”Om en person från exempelvis Afghanistan gått upp på samma scen och läst en dikt om sin tacksamhet mot Sverige, för det västerländska samhället som gett hans familj en fristad? Hur hade det tagits emot?”
Alla på poesikvällen möter duon med vänlighet och värme men målas ändå upp som groteska vänsterfascister med hjälp av ett påhittat scenario som inte hände. Det är ett exempel som talar för hela reportagets vinkel, och som visar hur viktig offerkoftan eller martyrmanteln fortfarande är för högerns största gnällspikar.
Den stora inkonsekventa poängen är att yttrandefriheten både är unikt hotad och att uttryck som ”sverjevänner” är nedsättande och förnedrande mot Sverigevänner.
Samma gamla vanliga
Jag förstår att Ganman och Panshiri har gjort sitt bästa när de på ynka 60 000 tecken ska försöka förklara hur allt kunde gå så fel, hur rätt de själva alltid har haft, och hur verkliga frihetshjältar som Tommy Robinson kämpar i stormstark motvind. Samma gamla vanliga.
Jag kan däremot inte förstå eller förlåta valet att skriva som ett ”vi”, och det kassa formatet.
I slutändan oroar jag mig mindre för oss Kvartal-prenumeranter och mest för redaktören på Kvartal som fått den här kaskadspyan med gubbsvammel i knät. För hög arbetsbelastning och stress i jobbet kan leda till långvarig ohälsa. Och när Kvartal vill positionera sig som det lilla mediahuset som kunde är det tydligen sannolikt att trubbiga pennor som Ganman och Panshiri blir återkommande inslag.
