Pojken av brons som är uppvärmd av värmeslingor har en hoodie dragen över huvudet, men hans fötter är bara, armarna utsträckta till en kram.
Det är för att tonårsbarnen som hänger där på Lillholmsskolans skolgård om kvällarna ska känna sig mindre ensamma, berättar konstnären bakom skulpturen, Tove Kjellmark för Mitt i Skärholmen.
Det är en alldeles underbar tanke och samtidigt oändligt sorgligt. Om tonårsbarnen som hänger på Lillholmsskolans skolgård om kvällarna istället hade kunnat gå till en av de fritidsgårdar som fram till nyligen fanns i stadsdelen hade den där grabben i brons kunnat vara bara ett fantastiskt konstverk att värma händerna på i väntan på att syslöjden ska börja. Kanske en man kan sno ifrån sig en liten kram av inför ett extra krångligt matteprov.
Konstnären säger i intervjun:
”Jag kände att jag ville ge tonåringar en varm kram, det kändes som att de var så utsatta och att det var så mycket som hände i skolan” och det är det ju. Och hemma. Och på gatorna och torgen. Färre och färre platser finns att gå till för den som är ung och vill känna sig trygg.
Området är ett av de där som räknas som utsatta, där det pågått gängrelaterat våld och droghandel i åratal, där barnen ofta kommer från familjer där föräldrar traumatiserats av flykt och krig. Ett område där en del av barnen brottas med ett nytt språk och nya normer, där många utsätts för rasism av majoritetssamhället, där föräldrarna kämpar för pengar till maten och bostaden med otrygga jobb, ja allt det där som vi alla vet är sånt som kan göra att barn kan behöva en tillflyktsort.
Ibland landar ett konstverk rakt i hjärtat på det som pågår i vår samtid. Tove Kjellmarks fina pojke gör det dubbelt. Dels genom hans sårbara nakna fötter och vädjande armar och välkomnande famn, samtidigt som blicken delvis döljs under luvan.
Dels genom att kulturen på ett snuskigt sätt skickas ut som en klick fin fernissa ovanpå ett samhällsbygge som krackelerat inifrån av politiska beslut som urholkat möjligheterna för barnen att ha en plats att hänga på om kvällarna där man inte behöver värmeslingor i en bronsskulptur för att få lite värme.
Kulturen debatteras gärna vitt och brett, var och vartannat beslut om ett litet stöd till ett offentligt konstverk möts av en kritikstorm, samtidigt som kulturens budget bara utgör en procent av statsbudgeten.
Att kulturen kan spela en alldeles avgörande roll i människors liv, för att ingjuta hopp, visa på andra utvägar, väcka drömmen om att en annan värld är möjlig, och ett annat liv, så är det ju.
Men tendensen som finns hos de ofta svalt kulturintresserade politikerna att lägga hela ansvaret på kulturen för att hela det land som politikerna själva slags itu, limma samma bitarna av den befolkning som splittrats av en medvetet förd politik, den är både feg och oärlig.
