Att det är skit att vara kulturarbetare rent ekonomiskt är inte direkt en nyhet, men konstnären Sonia Hedstrand gick i förra helgens DN till botten med alla de djupgående konsekvenser som ett liv som konstnär får, när man blir sjuk, om man får barn, när man blir gammal. Hur hela socialförsäkringssystemet fortfarande bygger på heltidsanställda, och att sånt som stipendier inte ens lämnar avtryck i din SGI, en hel del ströinkomster av det slag som kulturarbetare hankar sig fram på gör det inte heller.
Man blir fattig. Livet ut.
Men skärp dig, klipp dig, skaffa dig ett jobb! Kan man ju tycka då och ibland tycker jag detsamma när kören av klagan stiger från kulturarbetarkollektivet. Ingen har bett dig att ägna dig åt att finna uttryck åt din själs innersta, de allra flesta människor gör inte det. De knegar på, drar ihop försörjningen. Har kul på fritiden.
Det är en rimlig tanke, även om det finns anledning att på många plan ifrågasätta den rådande politiska konsensusen kring att lönearbete är det enda som kan rädda både individer och samhällskropp från fördärvet. Vi vet idag att mycket (löne)arbete som utförs är onödigt och att det egentligen finns utrymme för att dra ner på den sammanlagda mängden arbetad tid och bibehålla samhällsbygget intakt.
Men – det kan ju inte vara en reformation som skulle gynna kulturarbetare extra, exakt alla behöver mindre work mer fun.
Men, faktum är att de flesta kulturarbetare redan för länge sedan klippt sig och skaffat det där jobbet. De jobbar extra om nätterna och på helgerna, de tar fulskiften för att hinna måla om dagarna.
Och problemet med att kulturarbetare inte kan försörja sig på sitt skapande är betydligt större än vad som drabbar den enskilde.
Faktum är att så oerhört få människor i Sverige idag kan leva på sitt skapande, att om alla de som inte kunde det skulle klippa sig ännu kortare och skaffa sig ett heltidsjobb som gjorde att de inte hann skapa längre, skulle stora delar av kulturvärlden dö.
De flesta böcker skulle inte bli skrivna, konstscenen skulle reduceras till ett minimum. Teatrarna decimeras till små taniga ensembler hos de få stora teaterhus som har fasta ensembler, de flesta skulle skramla tomma med bara chefer och scentekniker kvar i huset.
Det är lätt att tro att de nunor som syns i Babel och sedan på DN Kultur och dagen efter i GP är framgångsrika (och ja, rent kulturellt) och därför också tjänar en go slant på sitt skrivande/teatrande/vad de nu gör. Det är extremt sällan fallet. De hyllade, älskade, överallt förekommande kulturpersonligheterna i vårt land tragglar sig oftast fram från stipendium till biblioteksgig till timvikariat.
Ibland tröttnar de. Det blir inga fler briljanta böcker. Inga fler strålande utställningar. De sätter inte upp fler nyskapande, fantastiska föreställningar i källarteatrar.
Men tänk om de tröttnar allihopa? När villkoren urholkas allt mer. Hur tomt kommer inte Sverige eka då?
Kulturen är inte en hobby för de bortskämda. Det gav den ryska propagandaapparaten oss en bisarr påminnelse om i veckan när de valde just två kulturskapare, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman, som bärare av hela Sverigebilden.
Den är en grundstruktur när man bygger landet och det är bra om de som håller upp den inte ger upp och släpper taget.
