Att kalla nedskärningar för en ”satsning” brukar i företagsvärden kallas för ”corporate spin” eller ”reframing”. Man väljer det positivt klingande att ”optimera resurser” och att ”investera”. Eller som den moderata kulturministern Parisa Liljestrand gör i sin presentation av kulturbudgeten: ”prioriteringar”.
Vad Liljestrand egentligen säger är att kulturlivet måste prioriteras bort. Vad kan man annars kalla det, när bara 114 miljoner av de 60 miljarderna i Tidöregeringens nya reformer går till kulturen? När Liljestrand på presskonferensen får en fråga om just prioriteringar säger hon det rakt ut: ”Det är en ganska konstig fråga att ställa”.
Det dumma, tycker hon, är att ens börja prata om kulturliv när Sverige fått ett medlemsskap i Nato och satsningar mot gängkriminalitet. Det här är vad moderaterna gick till val på, förklarar hon.
Det är en kulturminister som inte ens kan argumentera för kulturens roll i frågor som gemenskap, integration och demokrati. Istället för konst – vapen och poliser.
Kulturens andel av den totala budgeten ligger i årets budgetförlag på 0,65 procent. Det är den lägsta andelen sedan 2004, enligt en genomgång av Magasin K.
Regionerna får mindre pengar, vilket redan lett till privatisering och larm om risk för nedsläckning av kulturverksamheter på flera håll. Redan i fjol lanserade man dråpslaget mot studieförbunden: 250 miljoner mindre i budgeten 2024, följt av ytterligare sänkningar på 100 miljoner 2025 och 150 miljoner 2026.
Att montera ner studieförbunden och minska anslagen till universiteten är att rasera infrastrukturen som gör det möjligt för människor att skapa och ta del av kultur över hela landet – och för kulturutövare att få uppdrag.
”Jag återföds hellre som en plaststol än som ung i Ulf Kristerssons Sverige” formulerade sig artisten Jonas Lundqvist nyligen i Dagens ETC om det söndervittrande föreningslivet och kulturens roll i klassamhället.
Först kom pandemin, sedan inflationen och höjda hyror. De senaste åren har varit ett stålbad för kulturbranschen. Extra hårt drabbat är det fria kulturlivet, det vill säga aktörer som musikarrangörer, fria teatergrupper och konstnärsdrivna gallerier. Kulturaktörerna har sedan länge försökt hitta lösningar. De har kapat sina kostnader, sökt uppdrag utanför kärnverksamheten och försökt hitta nya finansieringskällor.
Men i höstens budget finns ingen nåd för de kulturutövare som redan går på knäna. Istället fokuserar regeringen på institutionerna: Dramaten, Kungliga operan och Nationalmuseum – alla belägna i Stockholm – får höjda anslagsnivåer för att klara av att betala sin hyra.
Hyra och byggnader betonas alltså, inte den faktiska kulturverksamheten.
Det är att backa ut ur rummet och lägga över ansvaret på privatpersoner, tidsenligt nog reducerade till konsumenter.
Men i Parisa Liljestrands corporate spin heter det att man istället satsar på ”beredskap”. Hon är ”stolt” att göra Sverige ”rimligare” och säger att årets budgetprioriteringar är bra för ett ”dynamiskt kulturliv” i landet.
Skattesänkningar gör att folk har råd att köpa böcker och köpa biljetter till teaterföreställningar, säger hon. ”Efterfrågan är en stor del av att det ska skapas fri konst och kultur”. Det är att backa ut ur rummet och lägga över ansvaret på privatpersoner, tidsenligt nog reducerade till konsumenter.
Vem menar hon ska köpa alla dessa biljetter, konstverk och biljetter? Höginkomsttagarna som i den nya budgetens skattesänkningar får flera tusenlappar extra i månaden?
Hur kan hon argumentera för att det är ett ”rimligt” alternativ till ett offentligt finansierat kulturliv som kan komma alla till dels?
Förra året handlade kulturdebatten om principen att regeringen håller ”armlängds avstånd”. Nu ser vi vad det betyder. ”Armlängds avstånd” visar sig i den nya kulturbudgeten handla om att sträcka händerna rakt fram mot kulturlivet och strypa det.
