Camilla Waltersson Grönwall (M), vår nya sjukvårdsminister – känner du till henne? Jaså inte. Du behöver inte skämmas, det gäller sannolikt en klar majoritet av svenskarna. Ändå hamnar hon liksom femton andra ministrar före statsminister Ulf Kristersson (M) när Aftonbladet låter Demoskop mäta förtroendet för ministrarna. Ju mindre känd, desto bättre i väljarnas ögon är vad som tycks gälla att döma av Aftonbladets mätning.
De övriga partiledarna i regeringen – Liberalernas Johan Pehrson och Kristdemokraternas Ebba Busch – får ännu sämre siffror än Kristersson och delar tjugondeplatsen. Allra lägst förtroende har klimatminister Romina Pourmokhtari (L) – som varit en av de allra synligaste ministrarna. Kort sagt: mätningen är inte mycket till julklapp för regeringen. I Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68 lär däremot hånskratten klinga till julfikat.
Men socialdemokratiska hånskratt kan fastna i halsen, det vet den som minns förra gången en högerregering tillträdde. Efter alliansens valseger 2006 störtdök de borgerliga partierna – precis som nu – omedelbart i opinionsmätningarna. Skandalerna hade stått som spön i backen och två ministrar avgick efter bara dagar på posten. Debatten om neddragningar i a-kassan och sjukförsäkring plågade regeringen – trots att man genomförde just det man lovat väljarna.
Uppförsbacken för högern såg ut att hålla i sig. Ett år in i mandatperioden slog statsvetarprofessorn Sören Holmberg fast att regeringen var ”rökt”. Sedan kom finanskrisen. Statsminister Reinfeldt och finansminister Borg anlade sina allra allvarligaste anletsdrag. De blev landsfäderna att hålla i handen. Att människor förlorade sina arbeten ansågs – rätt eller fel – inte som något regeringen kunde lastas för.
När valrörelsen väl kom skrämdes Moderaterna med rödgröna skattehöjningar. Samtidigt förmådde inte de rödgröna att måla upp en klar vision av vad de hade att erbjuda vid ett maktskifte. Högern vann igen, Reinfeldt satt kvar.
Man kan invända att läget nu är ett annat. Sverige befinner sig redan i flera svåra kriser och Ulf Kristersson har ännu inte övertygat väljarna om att han är en trygg famn att krypa upp i när inflationen skenar och kriget finns inpå knuten. Löftena från valrörelsen har brutits, ett efter ett. Kristersson har fullt upp med att hålla ihop det regeringsunderlag som spänner från högerextremism till liberalism.
När Reinfeldt tillträdde hade Göran Persson lämnat ett vakuum efter sig i Socialdemokraterna och Mona Sahlin kämpade med att hålla ihop partiet. Nu lutar sig Magdalena Andersson tillbaka med förtroendesiffror på Reinfeldtnivå och ett valresultat för det egna partiet som beskrivs som en framgång, även om regeringsmakten förlorades.
Men här finns också faran för Socialdemokraterna. Ingenting tyder på någon omprövning av den politiska linje som uppenbarligen inte var populär nog för att få regera vidare. Ansvarstagande är vad som betonas. Några löften om stora genomgripande sociala reformer är inte att vänta, staten ska hålla i pengarna. I klimatfrågan har Magdalena Andersson visserligen höjt tonläget och kritiserat regeringen. Men när partiet la fram sitt budgetförslag ville också de skära ner på klimatanslagen, om än lite mindre än regeringen.
S-ledningens strategi tycks i mångt och mycket gå ut på att förlita sig på att regeringen kommer vara fortsatt impopulär. Den som vet hur fort det kan svänga i politiken förstår att den inte är riskfri.
