Ändå hände det som i själva verket tycktes uppenbart i minst en vecka: Regeringen ledd av Michel Barnier fälldes i nationalförsamlingen – med 331 röster av 577. Det var ett tydligt resultat, för att misstroendet skulle bli verklighet behövdes 288 och det innebär att även socialister – inte bara vänsterpartiet LFI med extremhögern – röstade för att fälla regeringen.

Här står vi nu inför fullbordat faktum. Samtidigt som omröstningen skedde i nationalförsamlingen sågs presidentens kortege gå genom Paris och Macron meddelade efter beskedet från Élyséeplatset att han skulle hålla ett tv-sänt tal till nationen på torsdagen, vilket i skrivande stund inte har skett. Kanske släpper han ännu en ”handgranat” som han själv uttryckte det i somras när han upplöste parlamentet vilket försatte oss alla i den här situationen.

Vad som står klart är att väldigt många nu kräver presidentens avgång. Utan nyvalet till parlamentet i somras hade inte den här låsta situationen varit möjlig. Vänstern kräver hans avgång, extremhögern med Marine Le Pen i spetsen påstår sig ha för stor respekt för ämbetet men inbjuder Emmanuel Macron till “reflektion”. Det vore sannerligen en bomb om han avgick. Men det är inte troligt.

Den sociala upprorsstämningen i Frankrike just nu är inte att leka med.

Vissa saker vet vi: Emmanuel Macron kan till exempel inte vägra premiärministerns avgång såsom han gjorde i somras, för att vinna tid med förre premiärministern Gabriel Attal efter att ha upplöst parlamentet. Det försökte president Charles de Gaulle med när Georges Pompidous regering fälldes 1962 och lagrådet conseil d'État konstaterade att det var olagligt.

Men Charles de Gaulle kunde upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Macron har få alternativ till att snabbt utnämna en ny premiärminister. Att utlysa ett nyval går nämligen inte hans fall,  enligt grundlagen måste det ha gått minst ett år sedan sist vilket skulle innebära sommaren 2025. Visst har han rätt att dra ut på det hela igen men den sociala upprorsstämningen i Frankrike just nu är inte att leka med. Fackförbunden manar till demonstrationer med krav på hans avgång, strejker är sedan tidigare utlysta, vänstern mobiliserar och extremhögern bidar sin tid i hopp om att krisen ska vara till deras fördel.

Alla aktörer pekar på varandra som skyldiga till krisen – macronisterna med allierade pekar på alla som röstade för fällningen av regeringen som oansvariga och alla andra pekar på regeringen med sin åtstramningsbudget och framförallt på Macron själv.

Men hur det än är så är krisen är ett faktum – och den rör inte bara Frankrike.

Frankrike är EU:s andra största ekonomi – efter Tyskland som också är i djup kris. Republiken kommer förmodligen att börja år 2025 utan budget. Utländska investerare som uppmanats att ”välja Frankrike” ser på landet som lika instabilt som Grekland, uppger nättidningen Politico.

Samtidigt i omvärlden: Rysslands invasionskrig i Ukraina tycks inte gå mot sitt slut, Nordkorea har anslutit sig och hotar samtidigt Sydkorea – som i sin tur krisar rejält. I Mellanöstern fortsätter fasor och låsningar medan president Joe Biden, i stormakten USA, avslutar sitt mandat med att benåda sin egen son. I startgroparna står Donald Trump tillsammans med Elon Musk för att bli mäktigast i världen och, så att säga, reda upp i röran som är den extremt farliga geopolitiska situationen.

Ansvaret på våra ledares axlar är i detta läge enormt.

På Macrons axlar vilar just nu kanske den största tyngden.

Enligt källor till BFMTV är det ”inte ett alternativ” för honom att låta parlamentets största grupp, vänsteralliansen, försöka bilda regering. Det ryktas om en socialist, ej allierad med Mélenchons hårda vänster, kanske gamle premiärministern Bérnard Cazeneuve.

För om Macron faktiskt passar bollen till extremhögern kommer väljarna, som i sin majoritet röstade mot extremhögern i andra valomgången till parlamentet, slå bakut.

Eller så avgår han.

Vad han än gör är krisen ett faktum.