Kommentar: Krig förde Putin till makten 1999 – och nu måste det bli hans fall

I augusti 1999 utsågs en då okänd Vladimir Putin till premiärminister när hans föregångare vägrade överse med en fullständig återinvasion av Tjetjenien. Putin var dock redo, och i utbyte mot dess ovillkorliga stöd gav han militären fria tyglar och lät den hämnas sin förnedrande förlust 1996 med blod och eld. På kvällen den 31 december avgick en åldrande och nedbruten Boris Jeltsin, och överlämnade presidentskapet som en gåva till nykomlingen. I mars 2000, efter att han som bekant lovat att ”jaga terroristerna ända in på dass”, valdes Putin triumfartat till president. Med undantag för sina fyra år som premiärminister (2008-2012) har han styrt Ryssland sedan dess.

Jag återvände till Tjetjenien som biståndsarbetare när det andra kriget började. I februari 2000 åt jag middag med den store ryske människorättskämpen Sergej Kovalev, och jag ställde frågan som fanns på allas läppar: Vem var den här nye okände presidenten? Vem var Putin? Jag minns fortfarande Kovalevs svar: 

”Vill du veta vem Vladimir Putin är, unge man? Vladimir Putin är en överstelöjtnant från KGB. Och vet du vad en överstelöjtnant från KGB är? Absolut ingenting.” 

Vad Kovalev menade var att en man som aldrig ens blivit riktig överste bara var en trångsynt agent, oförmögen att tänka längre fram än ett steg eller två. Och även om Putin, under sina 22 år vid makten, har vuxit ofantligt i betydelse och erfarenhet, tror jag fortfarande att den nu bortgångne Kovalev i grund och botten hade rätt.

Taktiskt visade sig dock Putin snart vara briljant, särskilt på att exploatera västvärldens svagheter och oenighet. Det tog honom åratal att krossa tjetjenerna och installera en marionettregim där, men han lyckades. 2008, fyra månader efter att Nato utlovat en väg mot anslutning för Ukraina och Georgien, samlade han sina arméer för ”manövrar” vid den georgiska gränsen och invaderade landet på fem dagar, samt erkände självständigheten för två ”utbrytarrepubliker”. Demokratierna i väst mumlade protester, men gjorde praktiskt taget ingenting.

2014, när det ukrainska folket, efter en blodig revolution, störtade sin proryske president, som helt vänt Europa ryggen för att liera sig med Moskva, invaderade och annekterade Putin raskt Krim. När våra ledare, chockade och förvirrade, svarade med sanktioner, höjde han insatsen och provocerade fram uppror i Donbas, en rysktalande del av Ukraina, och använde i hemlighet sina styrkor för att krossa en svag ukrainsk armé och tillkämpa sig två nya ”utbrytarrepubliker”, där ett lågintensivt krig har sjudit ända sedan dess.

Om du är den mindre pojken, slå först, slå hårt och fortsätt att slå. Då kommer de större pojkarna lära sig att vara rädda för dig 

Därmed inledde han vad som på franska skulle kallas sin fuite en avant, sin ”flykt framåt”. I varje skede fördömdes han av väst, som försökte straffa honom med milda och ineffektiva åtgärder, i ett fåfängt hopp om att avskräcka honom. Och i varje skede satsade han ännu hårdare och gick ännu längre.

Putin är en liten man, fysiskt, och att växa upp i efterkrigstidens Leningrad måste ha varit tufft för honom. Det lärde honom tydligen en läxa: Om du är den mindre pojken, slå först, slå hårt och fortsätt att slå. Då kommer de större pojkarna lära sig att vara rädda för dig och kommer låta dig vara. Det är en läxa han tagit till sig. 

USA:s försvarsbudget för 2021 var omkring 750 miljarder dollar, Europas sammanlagda försvarsbudget 200 miljarder dollar och Rysslands omkring 65 miljarder dollar. Trots det skrämmer han oss betydligt mer än vi skrämmer honom. Det är fördelen med att kämpa som en trängd råtta, snarare än en knubbig kille som mjuknat av en diet av Coca-Cola, Instagram och 80 år av fred i Europa. 

Putin måste ha glatt sig när väst, angelägna att frysa den aktiva konflikten i Donbas, tyst lämnade Krimfrågan utanför diskussionsbordet, och i sak gick med på den olagliga annekteringen till Ryssland. Han märkte att även om sanktionerna gjorde ont, så gick de inte så djupt, och de skulle tillåta honom att fortsätta bygga sin militär och utöka sin makt. Han märkte att Tyskland, Europas största ekonomiska makt, var ovilligt att vänja sig av med hans gas och hans marknader. 

Han märkte att han kunde köpa europeiska politiker, däribland tidigare tyska och franska premiärministrar, och sätta dem i styrelserna för sina statskontrollerade företag. 

Han märkte att till och med de länder som formellt opponerade sig mot hans utspel fortsatte att upprepa mantran om ”diplomati”, ”återställning” och ”behovet att normalisera relationerna”. Han märkte att varje gång han drev på, lade sig väst platt, för att sedan komma krypande i hopp om att nå en eftertraktad ”uppgörelse”: Barack Obama, Emmanuel Macron, Donald Trump – listan är lång.

Han märkte att han kunde köpa europeiska politiker

Putin började mörda sina motståndare, hemma och utomlands. När det hände gnällde vi, men aldrig mer än så. När Obama 2013 känslokallt ignorerade sin egen ”röda linje” i Syrien och vägrade att ingripa efter att Bashar al-Assad attackerat ett civilt bostadsområde i Damaskus med giftig gas, noterade Putin det. 2015 skickade han sina egna styrkor till Syrien, byggde upp en flottbas i Tartus och förvärvade en ny flygbas i Hmeimim. Under de kommande sju åren använde han Syrien som ett försöksområde för sin militär, där hans officerskår fick ovärderlig fälterfarenhet och finslipade sin taktik, koordination och utrustning. Allt medan de bombade och slaktade tusentals syrier och hjälpte Assad att återfå kontrollen över stora områden av landet.

I januari 2018 började han konfrontera västmakter direkt i Centralafrikanska republiken när han skickade dit sina legosoldater från den paramilitära Wagnergruppen. Samma process pågår nu i Mali, där militärjuntan, med ryskt stöd, just har tvingat den franska antiterrorstyrkan ut ur landet. Ryssland är också aktivt involverat i Libyen, där man stör västerländska försök att skapa fred i landet, och placerar ut styrkor längs södra Medelhavsområdet, i en position att direkt hota europeiska intressen. 

Varje gång protesterade vi, fäktade med armarna och gjorde exakt ingenting. Och varje gång noterade han nogsamt.

Ukraina representerar ögonblicket då han slutligen beslutade sig för att lägga sina kort på bordet. Han tror uppenbarligen att han är stark nog att öppet trotsa väst genom att starta ett stort markkrig. Och han tror det för att allt vi gjort, eller snarare inte gjort, under de senaste 22 åren har lärt honom att vi är svaga.

Ukrainarna kämpar, och trots att de är i numerärt och militärt underläge kämpar de hårt

Putin må vara ett taktiskt geni, men han är oförmögen att tänka strategiskt. Våra ledare har vägrat att verkligen förstå honom, men han har inte heller haft något intresse av att förstå oss. Efter att ha varit helt isolerad de senaste två åren på grund av covid, verkar han ha blivit allt mer paranoid och uppfylld av sin egen panslaviska, nyimperialistiska och ortodoxa ideologi. Från början en helt igenom artificiell skapelse, utformad att ge en tunn fasad av legitimitet till hans korrupta regim.

Han tycks verkligen ha svalt sin egen propaganda när det kommer till ukrainarna. Trodde han att de skulle välkomna sina ryska ”befriare”? Att de bara skulle ge upp? Om han gjorde det, hade han väldigt fel. Ukrainarna kämpar, och trots att de är i numerärt och militärt underläge kämpar de hårt. Lärare, kontorsarbetare, hemmafruar, konstnärer, studenter, dj:ar och drag queens tar till vapen och ger sig ut för att skjuta ryska soldater, varav många bara är barn som inte har någon aning om vad de gör där. Ukraina ger inte upp en centimeter av sin mark och det verkar som att Putin inte kommer att kunna ta deras städer utan att jämna dem med marken, såsom han en gång jämnade Groznyj och Aleppo med marken. Och tro inte att bara för att Kiev är en ”europeisk” stad, kommer Putin dra sig för att jämna den med marken. Bombningarna har redan inletts.

Efter den första chocken verkar de västerländska demokratierna – äntligen! – ha förstått det existentiella hot Putin utgör mot efterkrigstidens världsordning, och mot vår ”livsstil”, som han så föraktar. Omfattande sanktioner införs, oavsett vad den ekonomiska kostnaden blir för oss. Vapen strömmar in i Ukraina. Tyskland verkar ha insett över en natt att de inte längre kan fortsätta förlita sig på andras välvilja för sin säkerhet, och att de behöver en egen armé, en riktig och fungerande. Ryssland blir oerhört isolerat på internationell nivå, och dess ekonomi och kapacitet kommer att försvagas betydligt.

Men det här räcker inte. Så länge Putin sitter kvar vid makten kommer han att fortsätta satsa hårdare, driva på och vålla så mycket skada han kan. För att han hatar väst och för att hans makt helt och hållet bygger på våld: inte bara hotet om våld, utan den systematiska användningen av det. Han vet inte hur man beter sig på något annat sätt. 

Kan vi verkligen tro på att hans kärnvapenhot bara är en bluff? Har vi råd att göra det? Så länge han fortsätter att styra Ryssland går ingen säker. Ingen.

Den enda utvägen ur den här krisen är att göra Putins misslyckande i Ukraina så katastrofalt för Ryssland och dess genuina intressen att hans egen elit inte har något annat val än att göra sig av med honom. Och för att uppnå detta kan mycket mer göras. Våra regeringar verkade fokuserade på att bestraffa de ryska ”oligarkerna”, men de måste förstå att Putin inte hyser något annat än förakt för dem, och struntar blankt i deras åsikter och tillgångar. Han ser dem enbart som kassakor, där för att mjölkas efter hans behov.

Kan vi verkligen tro på att hans kärnvapenhot bara är en bluff? Har vi råd att göra det?

Västvärldens sanktioner måste rikta in sig på dem som faktiskt möjliggör Putins handlingar: hela hans seniora säkerhets- och administrationsapparat. Inte bara det fåtalet dussin som redan är måltavlor, utan de tusentals underordnade tjänstemännen inom presidentens administration, militären och säkerhetstjänsten. De här människorna är inte miljardärer, men de är alla multimiljonärer med mycket att förlora. Förstör livet för dessa flera tusen människor och låt dem avgöra vem som bär skulden. 

Beslagta lyxhusen i England och Spanien, förbjud semestrarna i Courchevel och Sardinien, kasta bryskt ut deras barn från Harvard och Oxford, och låt dem stanna i Ryssland, utan någon utväg och utan importerade varor att spendera sina stulna pengar på. Gör priset verkligt, personligt, och låt dem avgöra om det är värt det att hålla kvar en galen, makthungrig tsar på tronen. Låt dem avgöra om de vill följa honom ned i avgrunden.

Under de senaste 22 åren har Ryssland varit offer för en vansinnig, korrupt och totalitär regim, en som vi på många sätt har underlättat för. Men det är ett stort land, ett som jag har älskat djupt och ett som har producerat underbara, mänskliga, rättvisa män och kvinnor. Det förtjänar bättre än detta kotteri av tjuvar som plundrar dess tillgångar, under täckmantel av illusoriska imperiefantasier, och ödelägger dess grannar för att behålla sitt grepp om den totala makten. Ryssland förtjänar frihet, samma frihet som Ukraina plågsamt skaffat sig under de senaste tre årtiondena.

En vapenvila i Ukraina är ett nödvändigt, brådskande första steg, och ett fullständigt ryskt tillbakadragande ett andra. Men därefter måste Putin bort.

Artikeln är tidigare publicerade i The Guardian

Översättning: Jenny Cleveson