Det var musik han gjorde, inte muzak.
Folk hade gjort liknande saker förr, men det var först när genren fick ett namn och ett credo som en rörelse skapades. Från etagelägenheter i Tokyo till pojkrum i Cornwall började kompositörer göra musik som följde de principer som Eno lagt fram.
Just nu genomgår ambient sin kanske mest intensiva storhetstid någonsin. Kanske inte så mycket när det gäller kvalitet (även om det fortfarande görs mycket bra), men definitivt när det kommer till popularitet.
Det är inte särskilt konstigt. En tid där alla konstant har hörlurar i öronen – på jobbet, på bussen till jobbet, när de pluggar, när de sover – har varit tacksam för musik vars syfte är att ligga i bakgrunden. Människor kan inte lyssna på stökiga hits och snackiga poddar hela tiden, ofta vill de bara koppla av, eller kunna fokusera på annat, samtidigt som den fruktade tystnaden (och därmed den ännu mer fruktade ensamheten) inte gör entré. Ambient har blivit ett mellanläge i en ständigt uppkopplad värld. På Spotify har spellistor som ”Ambient Relaxation” och ”Floating Through Space” miljontals följare.
Den växande populariteten har även lett till att genrens principer har börjat röra sig mot andra medier än musiken. Det kanske mest uppmärksammade fallet på senare tid är ”Den stora älgvandringen” i SVT, ett program som har uppmärksammats internationellt och precis som namnet antyder visar älgar som går. Inget kommentarspår, ingen musik, bara älgar och naturljud – stillsamt, vackert och fullt möjligt att ha på i bakgrunden medan man gör annat. En fullt logisk utveckling av genren, alltså.
Mer förvånande, och på vissa sätt oroväckande, är att också journalistiken har drabbats av ambient-feber. Som så mycket annat började trenden i USA. Där släppte gänget bakom Serial och This American Life för några år sedan podden ”S-Town”. Denna börjar med att journalisten Brian Reed får ett tips om ett mord i en liten småstad. Han åker dit för att undersöka, men inser snabbt att det inte finns något nyhetsvärde i historien. Däremot fascineras han av tipsaren, och dennes hat mot sin hemstad.
Vad som följer är egentligen sju avsnitt av absolut ingenting, som förvandlas till ännu mer ingenting när mannen som porträtteras tar livet av sig mitt i projektet. Podden drivs inte framåt av någonting, avslöjar inget och ställer inga frågor av vikt. Det enda den gör är att förmedla en känsla som lyssnarna antingen kan ta till sig eller ha i bakgrunden och ignorera.
Frågan är om man ens kan kalla det journalistik överhuvudtaget. Ändå minns jag att jag tyckte om S-Town på samma sätt som jag gillar Brian Eno och Aphex Twin. Den gav mig någonting trots att jag inte lyssnade särskilt noga.
Det samma kan tyvärr inte sägas om den svenska variant av ambient-journalistik som har börjat dyka upp under det senaste året. Denna företräds främst av Blenda, Svenska Dagbladets stora satsning på påkostade poddreportage.
Serien började lovande i fjol, med mer traditionell journalistik i form av avslöjande reportage om Youtube-svindlaren Pontus Rasmusson och tidningen Bulletins uppkomst och fall – men den senaste tiden har man börjat gå mer åt ambient-hållet. Först gjorde man fem avsnitt om familjen Stenbeck utan att formulera några kritiska frågor om vad miljardärer och avregleringar gör med ett samhälle. Detta hade varit okej om det funnits något annat, som till exempel en tidigare okänd släktfejd, som kunde väga upp. Men inte heller detta kunde man leverera, i princip allt i podden hade redan tagits upp av andra. Det lyssnarna däremot fick var gott om lyxig Succession-stämning: utläggningar om privatplan och vingårdar, en air av rikedom som mer än något var avslappnande att lyssna på. Perfekt sovmaterial helt enkelt.
Med sitt senaste avsnitt ”Göran Perssons oönskade granne”, gjort av reportern Jack Werner, tar Blenda konsten att säga absolut nada och få det att låta som journalistik, till nya nivåer. Podden berättar historien om hur den före detta statsministern, numera godsherren, Göran Persson hamnat i ett infekterat bråk med sin granne och arrendator, som han vill vräka.
Problemet är att ingen historia egentligen berättas. Allt vi får reda på sägs redan under de första tio sekunderna av podden. Resten är en ensam mans stilla klagan över Göran Persson. En klagan man förvisso sympatiserar med, men som inte ger en något. Vid ett par tillfällen dyker den gamle journalisten Peter Bratt, som känner både Persson och arrendatorn, upp. Inte heller han har något att säga, utom att det förstås är tråkigt när människor hamnar i luven på varandra.
Med bakgrundsmusiken och tonfallet försöker podden lyckas att få till den där stämningen som gjorde S-Town lyssningsbar, men här räcker det inte. Det enorma ingenting som är ”Göran Perssons oönskade granne” gör att podden inte ens går att klassa som ambient: det här är journalistisk hissmusik.
