Love var chef eller prefekt som det heter på universitetssvenska över DSV.
DSV är inte ankskit utan Stockholms universitets största och mäktigaste institution och ligger i hjärtat av den svenska IT-branschens centrum i Kista. DSV betyder Data- och systemvetenskapen vid Stockholms universitet.
Om ni inte vet det så tävlar Stockholms universitet med Arlanda flygplats om att vara Stockholms största arbetsplats.
Att Kista är Stockholms centrala industriområde antar jag att ni vet.
Love hade ett kontor fullt med prylar och ett storts porträtt på Lenin på väggen. Ett minne från att ha varit med i Vänsterpartiets ungdomsförbund. Han brukade säga att han var doktor i lite allt möjligt.
Love var alltså chef över en institution som utbildar människor från hela världen att programmera och gestalta framtiden. Det är informationsteknologin som är den kraft som idag omformar och stöper om de flesta människors vardag i hela världen. Det märktes i föreläsningssalarna på DSV. De var proppfulla och folk satt i angränsande rum och följde med på intern TV.
Love älskade snabba motorcyklar och konst. I hans föräldrahem hade en experimentfilmare som hette Åke Karlung varit en del av umgänget. Åke Karlung konstnär, filmare som försörjde sig som städare. Åkes konst hade gjort bestående intryck hos Love.
– Sverige är ett litet skitland i den stora världen med en befolkning som är bra på att hitta på nya saker. Jag är övertygad om att konsten är en bidragande anledning, brukade Love säga.
Han gillade också att fotografera och tog snygga svartvita kort med en allt för dyr kamera. Ibland ville han veta vad jag tyckte om hans bilder.
Love lärde mig en massa saker om Akademin. Jag frågade honom om han varit med om att göra ner en doktorsavhandling (ovanligt i Sverige).
– Det har hänt, sa Love. Men när det händer beror det på att det finns en stark antipati mellan den som opponerar och den som handlett doktoranden.
Love lärde mig också hur viktigt det är att referera till andra i akademiska texter: plötsligt såg jag mitt namn dyka upp lite här och där i akademiska sammanhang.
Love gillade inte kompromisser och ville få saker att hända. Det innebar också att han hade makt över resurser. När han handledde doktoranden Karin Hansson som DSV delade med Kungliga konsthögskolan så hittade Love 470 000 kronor i sin forskningsbudget för att göra konst. Eller snarare konstnärlig forskning. Det innebar att Karin Hansson kunde genomföra ett stort projekt i Husby som hette ”Föreställningar om det gemensamma” (2015), med 26 inbjudna konstnärer och studenter från hela världen som undersökte Rinkeby-Kista, demokratin och det offentliga rummet från alla håll och kanter.
Love Ekenbergs handlingskraft och kompromisslösa stöd till konsten borde stå som ett exempel för alla i den vänster som avskyr samtidskonsten. Love Ekenberg dog I cancer hösten 2022. Konst får vänstermänniskor att känna sig dumma. Konsten puffar ut medvetandet i ett minfält bortom rätt och fel. Ofta dröjer sig människor inom vänstern tillbaka i tiden då konst var måleri och skulptur med glas och ram. Med budskap som inte kunde missförstås som knutna nävar och brinnande byar i Vietnam. Innan konsten blev lite vad som helst när som helst. Innan konsten blev en faktor som kunde osäkra livet. Denna lite slappa och fördomsfulla syn på konst och kultur ligger som ett skvalp över det svenska vänsterlandskapet. Det är tragiskt i en tid då det finns en aggressiv och ideologisk extremhöger i Sverige som bryr sig om konsten.
Det är en höger som läser vänsterförfattaren och marxisten Antonio Gramsci och omsätter hans teorier om hegemoni till handling. Därför är muséer, konsthallar, gallerier, offentliga konstverk, teatrar, kulturhus, bibliotek och alla platser som visar och producerar samtidskonst satta under bevakning. Samma sak gäller de högre konstnärliga utbildningarna i Sverige. Vi ska inte glömma bort att Sverige har en av världens bästa och mest resursstarka institutioner för högre konstnärlig utbildning. Vad Gramsci beskrev i sin teoribildning var hur viktig konsten och kulturen är för hur människor uppfattar världen och sig själva. Att det är bilder, sagor, myter, filmer, musiktexter, musik, deckare, romaner, pjäser, dans och konsumtion av budskap som bygger medborgarnas världsbild och därmed identitet.
Det är där som ett ideologiskt krig kommer att utspela sig de närmaste åren.
