Det som hände blev till och med för mycket för de andra kolonialstaterna, 1908 togs Kongo från kungen och gavs istället till det belgiska parlamentet. Det blev ingen avgörande skillnad – samma herrar drev affärerna vidare.

Belgarna tog inte initiativ till någon som helst investering i infrastruktur utan de afrikanska länderna rånades på råvaror och sjönk allt djupare i fattigdom och armod.

Men Belgien lade också grunden till det som senare ledde till folkmord och massakrer – man delade upp befolkningen. Under hundratals år hade länderna bestått av folkgrupperna hutus och tutsis som genom åren integrerats och växt samman.

Men Belgien införde nya system – de utnämnde tutsis till sina tjänstemän och gav dem en begränsad utbildning. Tutsis fick också bättre levnadsförhållanden än hutus.

Detta blev genom åren explosivt. När kolonialismen avvecklades undan för undan fanns djupliggande motsättningar kvar mellan folkslagen – något som ledde fram till massakrer och senare till folkmordet i Rwanda.

Att krigen avlöser varandra i framför allt östra Kongo är bara en logisk fortsättning på det som kolonialismen skapade.

FN-trupperna ingrep inte

Kongo blev ett enormt stort land, oerhört rikt på råvaror och naturtillgångar – men inte en sammanhållen nation. Kongo fortsatte som alltid att bestå av olika delar, provinser, som styrdes av utländska storföretag som köpt gruvor och andra naturtillgångar. Den exekutiva makten gavs till krigsherrar och lokala miliser skapades delvis på uppdrag av de utländska företagen.

Den stora brytpunkten för området kom 1994 när hutu-regimen i Rwanda beslöt sig för att försöka utrota minoriteten tutsis. Nära en miljon människor slaktades utan att omvärlden ingrep.

Trots motstånd från de franska kolonialherrarna som tagit över efter belgarna kunde en nyskapad armé med tutsisoldater från förskingringen i Uganda, Kongo och andra närliggande länder besegra folkmordsarmén.

De FN-trupper som fanns i Rwanda ingrep inte för att stoppa mördandet och inga länder skickade fredsbevarande trupper. Slakten på tutsier fick fortsätta utan reaktioner från övriga världen.

Finns inga hjältar

Efter folkmordet flydde cirka två miljoner av de som låg bakom det till östra Kongo, där FN byggde upp flyktingläger och tillät bildandet av miliser. 

Två år efter folkmordet, 1996, gick Rwanda och Uganda in i Kongo, avsatte diktatorn Sese Seko Motubo. Kort där efter bröt ett fortsatt fruktansvärt krig ut i Kongo där elva länder försökte berika sig genom att plundra Kongo på sina naturtillgångar. Kongos folk drevs på flykt, mördades, torterades och våldtogs.

Det finns inga obefläckade hjältar i Kongo, alla inblandade försöker plundra det arma landets resurser. Rwanda utnyttjar sin styrka till att berika sig liksom Uganda och alla länder som har möjligheter.

De som tjänar mest är ändå de gamla koloniala herrarna. De stora gruvorna är ägda av västvärldens storföretag och deras produkter ökar hela tiden i värde. Med jämna mellanrum sker statskupper, både nationella och lokala, med djup inblandning av de stora företagen.

Ingen trygghet i sikte

För 13 år sedan genomförde rebellgruppen M23 en liknande offensiv som den i dag, då man också intog provinshuvudstaden Goma. Då stoppade en gemensam insats av FN och en rad givarländer Rwandas och M23:s framfart och M23 avväpnades.

Men efter att löften om amnesti och integration i Kongos armé svikits återbildades organisationen och har i dag ett klart övertag i striderna. FN räknar med att M23 har cirka 6 500 soldater och att de understöds av cirka 4 000 soldater från Rwandas armé, som genom sin utrustning, utbildning och disciplin är områdets starkaste militära kraft.

Men det är ingen som ser en varaktig förändring av situationen i östra Kongo. Rwanda framstår trots sina ekonomiska och sociala framsteg mer och mer spela en roll liknande Israels i Centralafrika.

Avväpnas M23 igen och Rwanda tvingas backa blir det bara en temporär förändring, kvar finns behovet av trygghet för tutsis i området och Rwandas önskan om tillgång till Kongos rikedomar.