Skulle gaskammare fungera i koncentrationsläger för judar om hela världen visste om dem? Kunde människor i Ukraina ha dött av en skapad svält om de hade känt till det utanför Sovjetunionen?
Jag fick veta senare att världen visste. Men att veta betyder inte att något upphör. För att se helvetet i ögonen är läskigt och smärtsamt. Och plötsligt, från denna blick, kommer helvetet till ditt hus.
"Vi har inget bröd. Vi dör! Skicka det till England, vi dör av hunger.”
Dessa rader var de första som tillkännagav Holodomor 1932-1933 i Ukraina i internationella medier. Gareth Jones reste till byar där människor dog utan bröd, tog fotografier och skrev utifrån det han såg fler än 20 artiklar om bolsjevikterror i brittisk och amerikansk press. De trodde honom inte.
Tänk om världen varit modigare
Min gammelmormor Sanya vågade prata om hungersnöden närmare Sovjetunionens kollaps – det var så jag fick veta att min familj överlevde bara tack vare tur och det faktum att min gammelmormor gjorde kakor av vilt gräs, vilket gjorde att barn att förlorade sin syn, men inte sina liv. Hon kom ihåg hur en granne sprang till dem och bad om mat, men de hade ingenting. Han kröp under bordet i huset och dog. Gammelmormor var rädd för att prata om att den sovjetiska regeringen var skyldig till detta så länge hon levde.
Mot alla odds föddes min mormor, min mamma och sedan jag. Jag skulle vilja säga något i stil med att rättvisan återställs med tiden. Och detta är förmodligen sant – nästan 100 år senare erkände 28 länder i världen Holodomor som folkmordet på det ukrainska folket som ett resultat av den stalinistiska regimens medvetna handlingar. Men det kunde ha stoppats tidigare, och då skulle fyra-tio miljoner människor ha överlevt (det finns olika uppgifter om siffrorna, eftersom beräkningarna fortfarande pågår). Fyra miljoner är hela Irlands eller Nya Zeelands befolkning. Tio miljoner är Sveriges befolkning.
Tänk om världen hade varit modigare och stoppat tidigare?
Men det hände inte.
Hon drömde om en bokhandel
Jag har inga illusioner om vad som kommer att hända nu. Jag tänker på priset på ukrainskt bröd. Om ryssarna tidigare tog bröd med våld, förde bort det i lastbilar och lämnade folk hungriga, förstör de nu själva fälten, åkrarna, jorden. Ukrainska bönder som återvänder till de återtagna områdena sprängs regelbundet i luften av landminor. De försöker röja marken och så den på egen hand. Förstår världen priset på spannmål som dumpas från lastbilar vid gränserna?
Jag vaknar varje morgon och går till sociala nätverk – och jag vet att jag kommer att få veta om människors död på flera punkter på den ukrainska kartan. Bland de döda kommer det förmodligen att finnas någon som jag en gång såg, som jag pratade med på jobbet, som jag stod i samma kö med för att köpa kaffe. Eller någon jag inte kände men som jag verkligen skulle vilja lära känna.
Idag har Alla Pushkarchuk blivit en sådan person. Journalist och soldat, hennes största dröm var att öppna en bokhandel. Hon dog av rysk beskjutning i Donetsk-regionen.
Jag vill minnas alla döda – men det finns så många att jag inte får plats med dem i mitt huvud, och jag hatar mig själv för det.
Det är jävligt smart att göra ukrainare till ett instrument för att själva döda ukrainare.
Barnen hjärntvättas till ryssar
Just nu ökar Ryssland insatserna för att militarisera ungdomen i de ockuperade områdena. Ryssland skapar center för militär-patriotisk utbildning och popularisering av militärtjänst bland tonåringar. Det vill säga, först ändrar ryssarna tonåringars självidentifiering, gör dem lojala mot Ryssland – och involverar dem i ockupationsstyrkorna. Bara på Krim har ryssarna organiserat 874 enheter av som involverar cirka 29 000 barn. Det är jävligt smart att göra ukrainare till ett instrument för att själva döda ukrainare.
Ukrainska familjer väntar på att deporterade och kidnappade ukrainska barn ska återvända hem. När jag skriver den här texten lär de sig att vara ryska.
Bland dessa människor finns min pojkvän, som jag älskar mer än något annat.
Känner du till Bykivnyan-skogen?
Tusentals ukrainska pojkar och flickor i gravar och skyttegravar skyddar mig från ockupation, tillfångatagande, våldtäkt, tortyr eller död. Bland dessa människor finns min pojkvän, som jag älskar mer än något annat. Jag vet vad som står på spel och hur nederlag kan kännas. Jag vet allt om att radera minnet, förryska och skrämma de överlevande. Jag vet varför min gammelmormor berättade om Holodomor bara ett halvt sekel senare. Jag vet varför mina klasskamrater talade ryska i skolan – efter århundraden av förryskning, förstörelse av ukrainsk musik, litteratur och kultur.
Känner du till Bykivnyan-skogen? Det är en tallskog nära Kiev. Under åren 1937-1941 (även före ockupationen av Kiev av tyskarna) körde lastbilar med kroppar av torterade offer för stalinistiskt förtryck hit varje natt. De flesta av skallarna har spår av skott på baksidan av huvudet. Enligt forskarnas uppskattningar torterades 30 000 till 50 000 människor i Bykivnyan-skogen.
De som försökte berätta om detta brott blev också dödade. Bland dem fanns den ukrainska konstnären Alla Gorska, regissören Les Tanyuk och författaren Vasyl Symonenko.
Räcker det inte med miljoner?
Efter återtagandet av Kievregionen 2022 vet jag hur massgravar med hundratals torterade människor och spår av skott i bakhuvudet ser ut. Ibland undrar jag om de som grävde dessa massgravar är ättlingar till dem som grävde dem förra århundradet? Kanske så. Hur många människor begravdes på Mariupols gårdar och brändes i mobila krematorier 2022? Min vän berättade för mig att hon under ockupationen åt rutten fisk och blötlade den i vinäger - för det var skrämmande att dö av hunger. De som dog begravdes på gårdarna för att kropparna inte skulle sprida smitta. Visste inte hela världen om det?
Mest av allt vill jag att vi ska veta namnen på varje person som torterats av Ryssland – men jag förstår att efter år av ockupation och dolda spår kommer detta att vara nästan omöjligt. Och kommer det att finnas någon som kan räkna de döda?
Vapen räddar vårt folks liv, hur paradoxalt det än låter för pacifister.
Jag förstår priset – jag lever, för att andra håller tillbaka ryssarna just nu på bekostnad av deras egna liv. Det gör mig illa. Vi behöver fler vapen. Vapen räddar vårt folks liv, hur paradoxalt det än låter för pacifister. Ryssland bygger upp sina styrkor för en ny offensiv. Historien upprepar sig. Jag vet inte hur många fler som måste dödas om miljoner inte räcker.
Översättning: Andreas Gustavsson
