Det är som en vits: en avpolletterad politiker, en kollapskomiker och en tvålfager politisk influencer med åldersnoja går in på en bar, vad får vi då? Jo, engångsshowen ”Politiken tillbaka till framtiden” som fyller stora Tibble teater i Täby, tredje kommun på listan över Sveriges högsta medianinkomster. Eller, som M-provokatören Hanif Bali säger efter att han släntrat in på scenen till Eminem rappandes ”guess who’s back”: ”Täby är den sista enklaven i Stockholm som inte är förstörd”. Oförstörd av vad är oklart, men jag tar kategorin demografi på tio poäng, tack så mycket. 

Det här är inte en vild resa, alls. Snarare en förutsägbar och snabbt ihopkrafsad servettskiss till manus, där de tre herrarna fritt och spontant babblar på i två timmar om vilket fruktansvärt socialistiskt woke-rike Sverige är. Trions tripp börjar med hur bröderna Gracchus dödade Romarriket (753 f.Kr-476 e.Kr) genom att införa omfördelningspolitik, alltså socialism, och landar snabbt i att Miljöpartiet innebär undergången. Alltså, den totala undergången som slutligen gör vårt blågula rike till rykande u-landsaska. Vi är strax där, kanske redan nu i vinter, varnar de här katastrof-fetischisterna. Om inte MP åker ur riksdagen.

Vänsterpartiet häcklas inte en enda gång. Sverigedemokraterna uppmärksammas knappt, förutom några standardiserade nasseskämt. Man kan sin kritvita konservativa publik som ser partierna ute på kanterna som patrask ovärdigt att ens nämna. Det här är mörkblå moderater, kristdemokrater, kanske någon liberal, massor från Medborgerlig samling, och det enda de vill är att bo i feta villor, bränna bensin, el och skattesedlar. Socialdemokraterna är Satan, MP dess lydiga lieman som skär ner oskyldiga medborgare med sitt klimattjafs. 

Bali, Jönsson och Flams snicksnackande om det av socialismen sotade Sverige bjuckar på få åh fan-ögonblick. Lite anmärkningsvärt är det kanske att Bali utan tvekan slänger Centerpartiets förre migrationspolitiska talesman under bussen med en anekdot. Han hävdar att kvinnan under en privat middag, flyktingkrissommaren 2015, mellan skål och vägg ska ha sagt ”när jag besöker hbv-hemmen så ser jag ju att de är mycket äldre än vad de säger, men det kan jag inte säga”. 

Ett annat sånt ögonblick är att nättrollens skyddshelgon Chang Frick, skapare av högerpopulistsajten Nyheter idag, hyllas som en hjälte för att han förhandlar med Rolls Royce om att börja bygga små kärnkraftreaktor i borgerliga kommuner. What could possibly go wrong?

Nå. Jag är inte den som är den. Visst finns det viss spänning mellan de tre klart utkristalliserade karaktärerna och deras olikheter. 

Frihetsälskaren Henrik Jönsson, ultralibertarianen som vill avskaffa all stat, har playboysolglasögon och skräddar sig som en amerikansk tv-predikant med utstrålning därefter. Med ett leende eldar han publiken – ni är rörelsen, ni är revolutionen, ni är alla en kugge i kulturkriget mot vänstern. Allt börjar med att vi träffas som vi gör här idag. För 300 spänn skallen.

Hanif Bali förblir partisten. En trogen moderat som, i långa ostrukturerade monologer, ändå går otroligt hårt åt sitt parti. Moderaternas ledning är skräckslagen och pissar i byxorna så fort en vänstertwittrare rasar. Och Ulf Kristersson har inte ballarna att säga att vi inte ska ha Somalitown i Sverige, som Magdalena Andersson gör. Respekt till henne!

Aron Flam då, haveristkomikern som aldrig varit rolig? En utcheckad Bane-nihilist som bara vill se allt brinna så att ett nytt socialistfritt samhälle kan byggas på ruinerna.

Ibland slår det svaga gnistor mellan de här olika personligheterna. Men det är få. Mest är det samma gamla visa som vevats från dem alla i åratal. Vi lever i en kvävande kränkthetskultur där ingen vågar säga vad de tycker och vänstern låter känslor styra. Dissidenter krossas och public service finns bara för att garantera sossarnas makt. Woke är mentalt mord. På ön Åland har man ingen woke och man har således ingen kriminalitet. Och så vidare. Snark. Skaffa nya döda hästar ni kan piska.

Men visst. För någon som följer riksdagsmannen Hanif Balis twittrande, vilket ju är hans egentliga skattebetalda heltidsyrke, och har sett hur han älskar att veva igång infernaliska drev och bussa sina monstruösa minioner på helt vanliga medborgare, så skär det sig lite när han säger: ”Svenskar är världens räddaste folk. Och det är för att svenskar är så fruktansvärt elaka mot den som sticker ut. Vi måste backa varandra.”

På samma sätt blir det knas att Hanif Bali här, bland vänner på scen och inför hundratals stenhårda fans, lyckas återskapa sig själv som en som hamnat i borgerlighetens frysbox för att han gått mot strömmen. Att han petas ur riksdagen för att han stått på sig, sagt obekväma sanningar om bruna människor som fuckar vår demografi, stångat sig blodig mot åsiktskorridoren. En martyr i den svenska konsensusrepubliken. Je suis Hanif Bali. Eller som han själv säger, om att högern drunknar i vänsterns bottenlösa kulturhegemoni: ”Vi är Spartacus! Vi är fler! Stå upp mot mobbning!”

Nej. Så är det inte. Hanif Bali har själv valt att inte kandidera för Moderaterna i riksdagsvalet 2022. Eftersom partiet tappat förtroendet för honom i samband med att han utreddes av Polisen för otillbörligt sexuellt beteende mot en minderårig flicka. Det är mindre än ett år sedan.