Samma tanke hade Åsa ­Beckman redan varit inne på då hon bekymrade sig över ­feminiseringen av litteraturen, med samma Augustvinnande roman ”Eufori” som exempel – av en kvinna (Elin Cullhed), om en kvinna (Sylvia Plath). 

Men är det nödvändigtvis en dålig sak att det är just kvinnor som dominerar kulturlivet? ­Annina Rabe drog hedersamt ut till kulturtantens försvar i ­Expressen och påpekade att kulturen alltid velat ha en annan publik än den har, men sorry, det är medelålders kvinnor som intresserar sig, ät det! 

Det kändes lite fånigt ­tendentiöst av Karin Pettersson att hon byggde hela sin text på två svenska romaner från senare år, Cullheds och Lyda Sandgrens ”Samlade verk”från 2020. Samma period som den svenska litte­rära scenen i stort dominerats av hyllade, omskrivna och prisade böcker skrivna utifrån helt andra erfarenhetssfärer än den vita, medelålders medelklasskvinnans. Som Maxim Grigorievs ”Europa”, Balsam Karams ”Singulariteten”, för att bara dra de mest briljanta från förra året, och den senaste tiden mest omtalade debutanter Aya Kanbar, Ali Derwish och Quynh Tran, hämtar ur alla olika sorters erfarenheter som ryms bland människor som bor här. 

Den svenska litteraturen har förändrats, fler sorts röster hörs, och oavsett om man anser att det ska spela någon roll för litteraturens kvaliteter eller inte (som Selma Brodrej menar), är det i sig en ren rättvisefråga.

Men att makten över tillträdet till de offentliga arenorna fortfarande tycks vara ägd av nästan enbart helsvenska grindvakter, det är ett verkligt problem. Ett som Valerie Kyeyune Backström påtalar i Expressen, och som snedvrider villkoren för vem som får skriva och hur, vilka förväntningar som klistras fast på de som köttberget bestämt är ”de andra”. 

För oavsett klassaspekten – den ”medelklass” som ingen vill identifiera sig med men så många tillhör och som Mikaela Blomqvist i GP menar inte har något värde i bedömning av litteratur, eftersom litteraturen enar oss alla i svindel över hur outgrundligt livet är. Även oavsett könsaspekten – jag kan ju tycka att den sekel­långa manliga dominanser bland såväl de skrivande som de omskrivna, på maktpositioner och i finrummen, kan motivera en liten epok av försynt feminisering. 

Det finns trots allt en propp och framför allt har den en färg. Den är oerhört vit. Nästan exakt lika vit som den varit i alla tider. 

Men det är andra tider nu och debatten om makten över den kulturella offentligheten börjar blåsa upp igen, vilket är alldeles underbart att se.