Mycket är ännu oklart. En av de frågor vi vill ha svar på nu är om framtiden för 2030-målet för transportsektorn. Det får vi inte riktigt. Under pressträffen ger Romina Pourmokhtari (L) inga raka svar, varken för transportmålet eller övriga utsläppsminskningar i närtid. 

Men det är tydligt att fokus ligger på 2045-målet – 2030 ser ut att helt suddas ut. Alla transportåtgärder som ministern presenterar långt fram i tiden. Det handlar om utredningar, elektrifiering genom utbyggd kärnkraft och medverkan i EU:s utsläppshandelssystem ETS 2.

En annan central fråga är om planen innehåller några utsläppsberäkningar, något klimatminstern har utlovat. Men kanske är den verkligt viktiga frågan hur mycket utsläppen kommer att minska – och när. 

Enligt Romina Pourmokhtari är “den mest ambitiösa klimathandlingsplanen någonsin“ inte ett bokslut. Hon svarar inte på sifferfrågor (som hon kallar “quizfrågor”) och tycks bli irriterad av att ställas till svar.

Fokus ligger på globalt ansvar (vilket man tycks vilja betona för att spela ner Sveriges ansvar), EU:s Fit for 55 (som inte är i nivå med Parisavtalet) och elektrifiering (genom kärnkraft). Om beteendeförändringar, transporteffektivitet eller några större reformer nämns ingenting.

Regeringen tycks dessutom ha missuppfattat innebörden av en rättvis klimatomställning. De pratar om det om det betydde att varken företag eller individer får påverkas negativt av klimatpolitiken. Att billig bensin skulle vara rättvisa.

Näringslivsfokuset är påtagligt. Pourmokhtari beskriver klimatförändringarna som en möjlighet för Sverige. Gång på gång betonas vikten av en växande ekonomi.

Planen är en julklapp endast i bemärkelsen att den levereras kring jul. Jag önskar mig något annat: att Romina Pourmokhtari får nog av förnedringen och säger upp sig. Det, eller en politik som minskar utsläppen – inte 2045, utan nu.