När Lena Mellin i Aftonbladet råder klimataktivister att besinna sig eftersom risken är stor att aktivism är meningslöst undrar man om hon alls gjort några efterforskningar i ämnet.
Man borde kanske förlika sig med att samtiden ofta premierar klickvänligt tyckande över välresearchade texter, men jag tycker verkligen klimatdebatten förtjänar bättre än den får med Mellins magkänsla.
Lyckades väcka opinionen
Mellin resonerar i cirklar när hon skriver att klimataktivismen inte behövs, både eftersom klimatfrågan redan är uppmärksammad och eftersom politiken inte gör tillräckligt. Istället är det i just det glappet, mellan information och den fortsatta passiviteten, som klimataktivismen har en viktig plats – för att fortsätta uppmärksamma, skapa politiskt utrymme och mobilisera människor att gå från passiv medvetenhet till aktiv handling.
Aktivism är inte en popularitetstävling som Mellin tycks tro, utan ett strategiskt arbete som syftar till förändring.
Aktivism är inte en popularitetstävling som Mellin tycks tro, utan ett strategiskt arbete som syftar till förändring.
Därför behöver man inte tycka om Återställ våtmarker eller deras metoder – men att som Mellin kalla dem kontraproduktiva stämmer inte. Det fredliga civila motstånd gruppen ägnat sig åt har fått stort medialt genomslag, men också bidragit till folkbildning kring torrlagda våtmarkers klimatpåverkan och bidragit till att 75 procent av svenska folket nu tycker att det är viktigt att återställa våtmarker.
Upprördhet är inte dåligt
Det är just så här radikal aktivism tycks fungera: samtidigt som folk blir upprörda, ogillar metoderna och ibland även aktivisterna, byggs ett stöd för själva sakfrågan och den kontinuerliga medieuppmärksamheten bidrar till att hålla frågan högt på agendan.
När Social change lab utvärderade effekten av den brittiska aktivistgruppen Just stop oils störande aktioner 2022 såg de att aktionerna inte minskade stödet för klimatpolitiken, men att de hade en statistiskt signifikant effekt på allmänhetens vilja att delta i klimataktivism. Det kallas den radikala flankeffekten och innebär att radikala grupper sänker trösklarna för fler att engagera sig i mindre radikala grupper. Så mobiliseras folk i ett brett ekosystem av aktivism som sträcker sig från stickande rebellmammor och lugna demonstrationer till att kasta soppa på kända tavlors skyddsglas.
Folk är visst med på tåget
Medborgarna är inte riktigt med på det gröna tåget, skriver Mellin, och missar helt att ”People’s climate vote 2024” visar att 86 procent vill att länder ska öka sitt samarbete för att få till MER klimatpolitik. En global studie med 130 000 deltagare, publicerad i Nature, visar att 89 procent kräver ökad klimatpolitisk handling.
Medborgarna är fullt med på det gröna tåget och just därför behövs klimataktivismen, för att motarbeta de krafter som försöker få det till att vanligt folk inte bryr sig om klimatet eller inte vill ha förändring. När det är motvind i politiken blir mobiliseringen av den folkliga opinionen viktigare än någonsin.
Kanske nämna dödshoten?
Mellin avslutar med att skriva om att den österrikiska falangen av radikala aktivistgruppen Sista generationen nyligen upplösts, bland annat till följd av återkommande dödshot. I sitt pressmeddelande skriver gruppen att de har sått frön till fredligt uppror, att människor kommer fortsätta organisera sig och att motståndet fortsätter – om än inte i andra former.
Verkar tycka att det är ett större problem att klimataktivister kämpar för en beboelig planet än att de dödshotas.
Just eftersom det är svårt att vara klimataktivist (här håller jag med Mellin!) behövs flera olika grupper och många människor som stöttar varandra och turas om att bära det tunga lasset.
Den stora frågan är varför Mellin verkar tycka att det är ett större problem att klimataktivister kämpar för en beboelig planet än att de dödshotas. Hur man får bukt på det hat och hot som många klimatengagerade behöver utstå kan kanske bli ämnet för en av Mellins kommande krönikor – bara hon läser på först.
