Mäns ökade intresse för terapi är ett bra exempel på den principen och utgör även en ytterst intressant aspekt i den senaste tidens debatt om att den personliga terapeutiska resan har tagit sig ut från behandlingsrummet, och hur psykologi-lingot i allt större utsträckning är en del av våra vardagliga samtal. 

Aftonbladets Elina Pahnke argumenterar i sin text för att terapisoffan har blivit en plats för kapitalistisk tillväxt och att det därför inte är så konstigt att det terapeutiska språket numera är på allas läppar. Saga Cavallin skriver i Dagens Nyheter att det i dagens samhälle finns en övertro på psykologisk expertis och att det är terapeuterna som måste skärpa sig, inte klienterna. 

Psykologen Siri Helle menar att den här tendensen har att göra med en ökad upplevd sårbarhet.

– Man bygger sin identitet kring sina sårbarheter, man pratar om trauman, anknytningsproblem eller så. Det finns en risk då att man börjar begära av andra att de ska behandla en som om man vore mer sårbar än man faktiskt är och det kan vara begränsande i relationer, säger hon i en intervju i SVT.

Och det var faktiskt precis så terapi-debatten startade tidigare i somras, när några osköna sms som skådespelaren Jonah Hill (som för övrigt gjort en hel ­Netflix-dokumentär om sin terapi tillsammans med psykiatern Phil Stutz) hade skickat till sin ex-flickvän Sarah Brady blev offentliga via hennes sociala medier. 

Innehållet i sms:en var av klassisk ”kille som vill kontrollera sin tjej”-sort (jag vill inte att du umgås med killkompisar eller är för sexigt klädd) men argumenten bakom hans krav var delvis överraskande. Han valde nämligen att använda sig av ett terapeutiskt vokabulär med formuleringar som ”det är viktigt för mig att respektera mina gränser”. Det vill säga, han kamouflerade sina misogyna krav med den terminologi han har lärt sig i sin terapi för att på så sätt kontrollera sin flickvän på ett ”känslomässigt medvetet sätt”.

Jonah Hill är dock inte ensam om att ha omfamnat det språk som han har lärt sig i terapin och använda det till sin fördel. 

Alla heterosexuella kvinnor som varit någorlunda aktiva på den samtida dejtingscenen de senaste tio åren vet att det har blivit allt vanligare att män identifierar sig med sina terapierfarenheter, Myer-Briggs-personlighetstyper och diagnoser. Det fullkomligt vimlar av killar idag som använder sin adhd-diagnos som ursäkt för att de är egoistiska fuck-ups och män som hävdar att de har anknytnings-problematik och därför ”måste” ghosta när det blir för jobbigt.

Ett av mina ex sa till exempel i början av vår relation att han var ”hsp:are” (High Sensitive Person) och att det vore bra om jag kunde ta hänsyn till det. Ok, hur då? Jag är ju också en väldigt känslig människa, men har ingen hittepå-diagnos att dra till med för att bli mer varsamt behandlad.

Om man som kvinna går i terapi och klarar av att prata om känslor är det ingen som höjer på ögonbrynen. Att som kille säga att man har gått i terapi är däremot ett enkelt och mycket effektivt sätt att kommunicera att man är en ”modern, emotionellt tillgänglig man” – även om man inte är det. Det är en slags lägsta nivå som många tjejer nöjer sig med, ända tills de får ett sms där det står ”jag behöver jobba på gränssättning och det betyder att jag inte kommer fira din födelsedag idag eftersom mitt behov är att spela datorspel med Johan. Det är min gräns och det är viktigt att du förstår och respekterar det”.

För att inte kasta jätte­många stenar i ett jätte­stort glashus måste det erkännas att även jag, och många kvinnor med mig, har psykologiserat kring personer i vår närhet med hjälp av begrepp som ”otrygg anknytning”, ”toxisk relation” och ”emotionellt otillgänglig”. Det som i populärkulturen rätt och slätt kallas för tjejsnack. Men det är något med killars nyväckta intresse för terapi-terminologi och hur de använder den som känns aningen självcentrerat, ytligt, till och med lite manipulativt.

Jag är av den övertygelsen att vissa saker i livet mår bäst av att inte uttalas, utan istället gestaltas i handling när tiden är mogen.

Det är fantastiskt att komma till insikt om sina mönster och få hjälp att förstå varför man är som man är. Och till skillnad från en av mina intellektuella idoler, Eva Illouz, så tror jag verkligen att terapikulturen har sina fördelar – trots att den till viss del gör det jobb som samhällsinstitutionerna egentligen borde göra. 

Visst är det bra att män (och kvinnor också för den delen) går i terapi, och grattis till alla er som har råd eller har lyckats ta er igenom det allt tunnare välfärdsnätet och fått er terapi betalt av landstinget. 

Men det vore klädsamt om ni kunde ligga lite lågt med alla nya begrepp ni har lärt er, och absolut inte använda dem för att manipulera personer i er närhet.