Vem grävde upp det tecknade pälsliket med samma nyans som Donald Trumps BUS-bränna? När jag nyligen såg katten Gustaf dyka upp på offentliga reklampelare blev jag uppriktigt förvånad.
Naivt trodde jag att serien och dess otidsenliga tjockisskämt gjorde Gustaf omöjlig att relansera på 2020-talet. Jag hade fel. Istället går ”Katten Gustaf” upp på biograferna som en av sommarens stora tecknade familjefilmer.
Nu ska barnen lära sig fat shaming. Om de inte redan snappat upp det i hånet av pappan i barnprogrammet ”Greta Gris”, vill säga.
Så gick tankarna innan jag läst en marxistisk analys av katten Gustaf och börjat förstå att han är just den arbetskritiske ikon som samtiden behöver.
Seriestrippen om den orangea katten och hans ägare Jon slog igenom sent 70-tal som daglig underhållning i amerikansk press, och fortsatte sedan länge att hålla ett fluffigt järngrepp om sin stora publik.
Under min barndom på tidigt 90-tal hade Gustaf hunnit bli världskändis. Det gick inte att ta en tugga lasagne, knappt slappa i en soffa längre än en kvart utan att associera till den slappa seriekatten. Flera av mina vänner hade honom som gosedjur, bordstelefon eller tröjtryck.
En förklaring till den breda spridningen bland barn i Sverige var att Gustaf 1991 sändes som animerad serie i SVT-barnprogrammet ”Sommarhajk”, som för övrigt samma år gästades av artisten Kylie Minogue som fick smaka på svenska kräftor.
Det fanns inget sätt att undgå den brandgula kissen med dåsiga ögonlock.
Att jag själv aldrig gillade Gustaf hade flera förklaringar: Han var otrevlig. Han hade uselt bordsskick. Han gjorde dumheter som andra fick skulden för.
Alltså exakt samma personlighetsdrag som fått hans fans att älska serien.
Vad fansen missar är att Gustaf är en fysisk manifestation av ”the leisure class” – den arbetsfria klassen
Gustaf är cynisk och självisk – men har också en mjukare sida mot sin ägare Jon och hunden Ådi. Gustaf drivs av kärlek till mat och motvilja till arbete och motion, drag som både är relaterbara och ständiga källor till komik.
Redan från början fanns också en tanke om att katten skulle bli kommersiell.
I intervjuer har skaparen Jim Davis berättat hur han designade Garfield, som den heter i originalversion, för att bli en ekonomisk succé. Tecknaren studerade vad som gjorde andra serietidningar framgångsrika och fokuserade sedan på att skapa en enkelt igenkännbar karaktär som var lätt att marknadsföra.
För att minimera risken att stöta någon läsare undvek serietecknaren både politiska ämnen och samtidskommentarer. Strategin lyckades och figuren blev så framgångsrik att Jim Davis förmögenhet idag uppgår till 800 miljoner dollar, enligt Celebrity networth.
Men som populärkulturell ikon har katten Gustaf också fått kritik.
I en uppsats i konsthistoria vid Bard collage från 2019 gör skribenten Iris B Engel en marxistisk analys av seriekatten. Hon konstaterar att många läsare tycks dras till Gustaf för hans avundsvärt slappa tillvaro.
Vad fansen missar är att Gustaf är en fysisk manifestation av ”the leisure class” – den arbetsfria klassen.
Den orangea katten förkroppsligar egenskaper som anses vara fördelaktiga, men som i verkligheten bara är själviska och lata, skriver Iris B Engel och fortsätter:
”Som klassförrädare är Gustaf nöjd med att leva i sitt överflöd och njuta av oändlig mat och TV-underhållning utan att hjälpa andra katter att nå hans position.”
En mycket underhållande invändning mot ett tecknat husdjur.
För anledningen till att Gustaf kommer undan med så mycket är ju just att han är en gullig katt. Han kan vara cynisk utan att uppfattas som kränkande, narcissistisk utan ses som elak. Has störiga beteenden kan alltid förklaras som charmigt arttypiskt.
Som i en serie där husse Jon sin katt varför denne har repat hans LP-skivor och ätit upp lasagnen.
Gustaf: ”Jag kan inte hjälpa det! Jag är en slav under mina drifter!”.
Den narcissistiska och impulsiva katten kan med Sigmund Freud läsas som ett perfekt förkroppsligande av ”detet” – delen av våra jag som som präglas av våra omedelbara och instinktiva drifter. Gustaf frossar i mat, hatar att anstränga sig och njuter av att göra dumheter – som att stjäla grannens biff eller att skicka oönskade husgäster till Abu Dhabi.
Men trots sina många dåliga sidor och upptåg fortsätter Gustaf alltid vara omtyckt av sin kärleksfulle ägare.
Jon: ”Om du inte gjorde de där sakerna så skulle du inte vara en katt. Jag älskar dig som du är.”
Enkelt uttryckt lever Gustaf drömmen om att bli omtyckt precis som man är, inklusive drifter och brister.
Förhoppningsvis kommer barnen också undermedvetet att se seriekatten för vad han är – en arbetskritisk ikon som vägrar 2020-talets optimeringsideal
Även om katten Gustaf idag är långt ifrån glansdagarna på 80- och 90-talen räknas han fortfarande som en av de mest inkomstbringande seriefigurerna genom tiderna. Han har stöpts i alla möjliga former av merchandise, fått flera långfilmer och har i bokformat sålts i över 130 miljoner exemplar.
Sedan premiären 1978 har Gustaf dessutom gått att läsas utan avbrott i en uppsjö tidningar, även om Jim Davis numera har överlämnat det dagliga arbetet åt ett team team av tecknare och författare. Så sent som 2018 rapporterade The Guardian att serien dagligen läses av 200 miljoner människor.
Men dagens barn vet inte längre vem han är. De bär inte längre tröjor med hans sömniga nuna på.
Inte konstigt att man försöker skaka nytt liv i varumärket genom en animerad film som ska få nya generationer att upptäcka den charmigt slappa katten.
Kanske kommer den nya publiken att rynka näsan åt de sunkiga vikthånen (redan i trailern till den nya långfilmen kraschar Gustaf en våg hos veterinären för att han är så fet). Men förhoppningsvis kommer barnen också undermedvetet att se seriekatten för vad han är – en arbetskritisk ikon som vägrar 2020-talets optimeringsideal.
Med sin utlevda slöhet är katten Gustaf en subversiv motkraft som vägrar att underkasta sig samtidens effektivitetskrav och hälsohets. Han är en prestationsvägrande ”soft girl” som skyr lönearbete och hellre tar det lugnt och ägnar sig åt det lilla livet.
Om man ändå vore katt.
