Det var innan pandemin som ”Kåpmannens” och mina vägar brukade korsas. Han letade saker i sopcontainrarna i mina kvarter och hans två ilskna hundar brukade garantera en fri zon omkring honom. En underlig undflyende varelse som jag inte lagt märke till om det inte vore för att hans skällande byrackor ofta gick till attack mot min hund. ”Kåpmannen” sket högaktningsfullt i det, lunkade bara vidare med sin kärra mot nästa container, medan jag ilsken och lite rädd gapade efter honom att hålla ordning på sina lusiga bestar.

Dagen jag mötte ”Kåpmannen” igen, efter nästan två år av karantän, och upptäckte vem han är, stod jag och lyssnade på Diego, en venezuelansk IT-tekniker som flera gånger hjälpt mig med min dator, men som mest jobbar som MC-bud och som tillsammans med andra venezuelanska MC-bud brukar hänga utanför Mc­Donald’s i väntan på uppdrag.

Diego visade en video i sin mobil från attacken i Iquique. Vi såg hur demonstranter satte eld på migranternas tält, sovsäckar och till och med leksaker. Diego berättade att han bara en månad tidigare stått en hel natt i den lilla byn Colchane i Atacamaöknen, på 4 000 meters höjd, just den plats där offren för den xenofobiska attacken hade gått över gränsen till Chile. Han hade stått där och väntat på att hans mamma och syster, som efter en månads resa, den här natten skulle föras från den bolivianska gränsbyn Pisiga till Colchane. Det var det löftet han hade fått av ”rese­byrån” som under resans gång hela tiden krävt nya inbetalningar för att inte dumpa mamman och systern.

– Det var svinkallt och overkligt. Det satt säkert tusen migranter från Venezuela, Haiti och andra länder på gatan och i parken, insvepta i filtar och väntade att bussar skulle komma och hämta dem till Iquique. Det var det beskedet de hade fått. I Iquique skulle de anmäla sig själva för polisen, sedan skulle de sättas i karantän och sedan skulle de vara fria. Det var det beskedet de fått av coyotes (smugglare) och som cirkulerade på sociala medier. Men ingen visste säkert. Bara att de till inget pris ville tillbaka.

Diego skakade på huvudet.

– Jag visste ju att det här var en illegal övergång. Men att det skulle vara så många… Fast det mest overkliga var när det plötsligt, mitt i natten, mitt bland alla ankommande migranter, uppstod en smuggelmarknad just på gränsen. Där fanns allt från Ipads till Nikeskor. Bolivianer kom i chartrade bussar ändå från Oruro och La Paz för att handla. Där fanns bärare och folk med kärror som forslade varorna.

– Det var som en galen dröm, sa Diego. Mörkt, viskande röster, blinkande ficklampor...

När hans mamma och syster äntligen kom stapplande hade det redan börjat ljusna. Diego hade hyrt en bil för att kunna köra direkt till Viña, 36 timmar, och slippa undan alla kontroller i Iquique.

– De var så trötta att de knappt orkade hälsa och när de väl var inne i bilen somnade de med en gång.

Utefter vägen såg Diego migrantfamiljer som på egen hand börjat gå mot Iquique. Unga familjer, med barn, ryggsäckar och dragväskor – nästan 30 mil genom svinkall öken i tunn luft.

– Jag förstår inte hur de vågade. Visste de ens vad… ?

Han avbröt sig mitt i meningen och pekade.

– Där kommer maestro Max, sa han.

Maestro Max var, visade det sig, ingen annan än ”Kåpmannen”.

Istället för munkkåpan hade han nu en stor stråhatt som påminde om vietnamesiska risbönders, men som också kunde vara en lampskärm han hittat i någon container. Och istället för de två vresiga byrackorna hoppade en glad ung labradorliknande jycke omkring honom.

För första gången såg jag hans ansikte. Han såg vänlig ut, hade ett litet skägg, skygga ögon och såg ut att vara drygt 60 år.

Medan Max med hjälp av ett av MC-buden stuvade om i hans kärra så att en gammal PC, som stått bredvid sopcontainern med en lapp med ordet ”fungerar” på, inte skulle krossas av de andra sakerna i kärran, berättade Diego att maestro Max var politiker och hade varit med på grundningskongressen av det regerande socialistpartiet (PSUV). Men att han redan då hade hamnat på kollisionskurs med partiledningen och när han en tid senare anklagades för att vara provokatör och infiltratör hade han bestämt han sig för att dra.

– Jag hade vänner i det chilenska kommunistpartiet, förklarade Max med låg röst när han var färdig med att stuva om i kärran.

– De hjälpte mig att få jobb på ett universitet. Men när jag började föra ut min kritik mot Maduro och hans gäng stängde det chilenska partiet portarna för mig. Plötsligt blev jag kallad provokatör och infiltratör här också.

Efter ett par år av misslyckanden, depressioner och för mycket alkohol bestämde sig ”maestro Max” för att skapa ett liv bredvid samhället.

– Jag blev eremit. Och är det fortfarande. Böckerna jag hittar i containrarna ger mig den näring jag behöver. Först nu, när jag träffat mina unga landsmän här, har jag på nytt börjat något slags socialt liv.

Den obehagliga ”Kåpmannen” var en intellektuell maestro och vänsterpolitiker som blivit lite av en guru för Diego och hans polare. En lite hisnande historia som snart blev än mer hisnande. För plötsligt mindes jag att en gammal vän till mig, ”El Negro”, bondeledare i trakterna av Barquisimeto, också var med på PSUV:s grundningskongress och också hade tillhört en kritisk falang. När jag frågade om Max kände ”El Negro” spärrade han upp ögonen.

– Han som var gift med ”La Flaca”, advokaten?

När jag bekräftade tog han tag i mig som om ville ge mig en kram. Men han hejdade sig, skygg­heten kom tillbaka och han tittade skamset på sin genomskitiga jacka.

Men till Diego talade han bestämt och sa att han måste skynda sig att legalisera sin mammas och systers status.

– Att vara illegala gör oss sårbara. Och även om det säkert fanns rasister och fascister bland de som demonstrerade i Iquique, så var var de flesta fattiga och rädda människor som lurats tro att andra fattiga och rädda människor var deras fiender.

Att inte låta sig manipuleras av makten var ”maestro Max” budskap till sina unga landsmän. Därför, förklarade han, måste man också följa lagarna.

När han, på väg bort, svängde in på en annan gata med sin kärra, vinkade han utan att vända sig om.

– Han bor i en stor jordgrotta i skogen bakom de nya hög­husen mittemot Copecmacken, sa Diego som den självklaraste sak i  världen.

På väg hem, omskakad på ett ganska behagligt sätt, stannade jag vid Marcs vaktmästarkur vid det lilla köpcentrat. Marc som kom hit för att jobba ihop pengar till ett nytt hus i Port-au-Prince hade efter jordbävningen och presidentmordet i Haiti ändrat sina planer och ville istället ta hit familjen. Men Marc var inte där.

En av de haitiska städerskorna sa att hon hört att han gett sig av. Men inte till Haiti, utan mot USA. Som en flash såg jag bilderna från Dariéndjungeln mellan Colombia och Panama där tusentals haitier som lämnat Chile de senaste månaderna har passerat och lika många står i kö för att passera. Över 200 har dött på vägen, barn har fötts, kvinnor har våldtagits. Darién är ett helvete man måste igenom för att komma vidare.

Mina kvarter är stillsamma och lugna, belägna mellan skog och hav. Men ibland rör sig osynliga oroliga vågor genom gatorna. Marken gungar som i en själarnas jordbävning. Och smärtan och längtan går att ta på.