I hopkok med klimatrelaterad ångest inför framtiden får detta mängder av människor världen över att fundera över att tacka nej till barn. Jag kan själv inte säga att mina barndöttrar gett mig dåligt samvete. Den ångesten lassar jag hellre över på politiker – men det har funnits stunder då jag sannerligen känt tvivel. 

Varje gång jag läst en ny utsläppsrapport till exempel. 

Är det ens möjligt för dagens 7,9 miljarder människor att få plats i världen tillsammans, äta sig mätta och släcka sin törst, bo och leva tillsammans utan att dränera världen för framtidens generationer? Går det? Eller är det så att vi faktiskt behöver bli färre för att inte världen ska gå under? 

Och vad händer om vi bara kör på så att vi – vilket forskarna bedömer som högst troligt – vid 2050 är 9,7 miljarder människor på planeten?

Vågar vi ens tänka tanken?

En splitter ny, banbrytande rapport har räknat på detta. I rapporten har ett internationellt team med 65 forskare i ett ”tankeexperiment” först fastslagit vad en grundläggande daglig levnadsstandard är:  2 500 kalorier mat, 100 liter vatten och 0,7 kWh elektricitet, tillsammans med en bostadsyta på 15 kvadratmeter och årlig transport på 450 svenska mil.

Med en sådan levnadsstandard skulle världens resurser kunna räcka till alla.

Även om vi närmade oss tiomiljarderstrecket.

Men det krävs eftergifter – av de enorma och värdssystemförändrande slag. För förändringsutrymmet krymper varje dag.

I rapporten från Earth Commission som publicerades i tidskriften Lancet Planetary Health på onsdagen presenteras en rad absolut nödvändiga förändringar  – för  samtliga plan i samhället.

• Individer måste ställa om till en hållbar livsstil.
• Fossila bränslen måste utfasas snabbt 
• Livsmedels- och energiproduktionen reformeras och göras koldioxidsnål.
• En omedelbar och radikal omvandling av politiken måste genomföras världen över.
• En rättvis och jämlik fördelning av resurser måste tillsättas där inga snor åt sig väsentligt mer än andra.

Så det finns faktiskt hopp, menar författarna. Hela mänskligheten skulle kunna få plats i framtidens värld och samtidigt ha en dräglig levnadsstandard. Problemet är att bara att vi måste skapa ett nytt samhälle för att få ekvationen att gå ihop.

För utan någon radikal samhällsförändring med i kalkylen blev forskarnas resultat förkrossande tydligt: Då har vi inte en chans. Det finns inte en enda liten möjlighet för alla människor att leva hälsosamma liv i säkerhet i framtiden utan att världens extremkonsumenter genast sluta shoppa och leva som att de ensamt bebodde planeten. Utan radikala åtgärder på så väl individuell som politisk och global nivå är vi väldigt illa ute.

Så kan vi fortsätta att föda barn med gott samvete? Absolut. Men kanske bör vi i alla fall försöka göra världen jämlik samtidigt? Känns det som ett för stort åtagande? Svindlar tanken? Kanske en liten förändring är bättre än ingen alls? Och kanske kan ett litet barn hjälpa dig att känna meningsfullhet i arbetet?