Den liberala vänstern menar att kvinnor inte finns, skriver Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet. I en text med rubriken ”Ingen försvarar kvinnors intressen längre” beblandas det reella hot som konservatismen och högerextremismen utgör mot kvinnor med paranoida påståenden om att den progressiva liberalismen ”inte vågar uttala vårt namn”.
Ekis Ekman skriver om hur det inte längre går att prata om kvinnors rätt till abort eftersom det bemöts av utspel om att inte bara kvinnor gör abort. Hon argumenterar för att feminismen ersatts av en rörelse som ”vill öppna damsport och kvinnofängelser för män”.
Wtf. Var ska jag ens börja?
Bortsett från att texten är transfobisk, vilket jag vill hävda, eftersom hon på falska grunder argumenterar för att en minoritet transkvinnor (som i artikeln går under epitetet ”män”) skulle ha skadat feminismen till den grad att rörelsen gått förlorad, är det också något annat med utspelet som väcker obehag.
Jag tror det handlar om att Ekis Ekman placerar könet jag tillhör i ett märkligt offerfack. När hon basunerar ut att ingen bryr sig om oss längre, att folk antingen vill döda oss eller ersätta oss med ”livmoderbärare”, gör hon ner den rörelse som aktivt, runt om i världen, kämpar för just kvinnors rättigheter.
Tyvärr är dessa rösters inflytande begränsat, inte för att transaktivism ersatt dem utan för att den konservativa högervågen gjort det
Hon väljer att stirra sig blind på ett antal utspel som varit sensationella i sin identitetspolitiska övertygelse. Absolut finns det ett fåtal exempel på när olika inkluderingsprojekt slagit över i något urvattnat. Men dessa är i en sådan minoritet i jämförelse med alla de organisationer, aktivister och politiker som dagligen engagerar sig för att kvinnors liv ska tryggas.
Om Kajsa Ekis Ekman upplever sig tvungen att välja mellan en rörelse som vill nedmontera våra rättigheter och en rörelse som vill nedmontera vårt namn, undrar jag vad det är för sjuka sammanhang hon befinner sig i.
Jag är övertygad om att hon – om hon vidgade sina vyer – skulle märka att det fortfarande finns starka röster som kämpar för att kvinnors rättigheter ska respekteras. Tyvärr är dessa rösters inflytande begränsat, inte för att transaktivism ersatt dem utan för att den konservativa högervågen gjort det.
Det är där problemet ligger i första hand. Efter det finns det ett antal andra brister med feminismen, exempelvis att delar av rörelsen hijackats av en marknadsekonomi och att andra delar inte klarat av att anpassas till samtiden och därför känns mossiga och fördömande. Men att transrättigheter inkluderas i kvinnofrågan är inte ett problem eller ett hot, tvärtom.
Kajsa Ekis Ekmans argument om att den liberala vänstern inte längre vill erkänna att kvinnor finns skulle kunna avfärdas som nonsens om det inte vore för att retoriken spelar sensationssökande Trump-figurer rakt i händerna.
Det är den rörelsen som tjänar på en sådan problemformulering, inte vänstern och framför allt inte kvinnorna.
