Knappt har den svenska tv-publiken hämtat sig från turerna kring oempatiska Ola och tråkiga paret Natalie och Wictor i Netflix-producerade ”Love is blind” så börjar nu en ny säsong av public service egna kärleksreality ”Gift vid första ögonkastet.”
Det betyder fyra nya kämpande par för alla tusentals tittare att analysera, bedöma och förfäras över.
För några veckor sedan ondgjorde sig Expressens kulturchef Victor Malm i en krönika över det faktum att kärleksreality (i detta fall ”Love is blind”) nu verkar vara den mest dominanta kulturformen.
Han menar att reality-tv är för dagens Sverige vad romanen var för det framväxande 1800-talets borgarskap, vilket enligt honom inte alls är bra, och det kan jag kan hålla med om. ”Love is blind” är förnedrings-tv där de som tittar främst drivs av verklighetshunger och människoförakt, menar han.
I sin arga text nämner Victor Malm aldrig ordet klass, men om det är någonting som sticker ut i vårens kulturdebatter om kärleksrealitys så är det just det. Klassskillnaderna mellan de som medverkar i tv-produktionerna och de som tittar och skriver om dem.
Majoriteten av deltagarna i dejtingprogram som ”Love is Blind”, ”Bachelorette”, "Love Island” och ”Gift vid första ögonkastet” (det sistnämnda har dock en något högre andel medverkande med universitetsutbildning) har varken kreddiga jobbtitlar, feta löner, högskoleutbildning eller fina bostäder i attraktiva storstadskvarter.
De bor ofta istället i småorter eller miljonprogram och jobbar som platssättare, mekaniker, personliga assistenter eller it-tekniker.
Att människor ur arbetarklassen, såväl ekonomisk som kulturell, är överrepresenterade i reality-tv och underrepresenterad i annan tv är visserligen inget nytt fenomen.
Redan 2011 konstaterade medie-forskarna Fredrik Stiernstedt och Peter Jakobsson i sin artikel ”Watching reality from a distance: class, genre and reality television” att personer med arbetarklasstillhörighet förekom dubbelt så ofta i reality-tv än i tv i allmänhet.
I en rapport som tankesmedjan Katalys tog fram 2018 slår samma forskare fast att arbetarklassens representation är betydligt vanligare i film, drama och olika former av reality-tv, än vad den är i nyheter, dokumentärer och andra faktaprogram.
De bor ofta istället i småorter eller miljonprogram och jobbar som platssättare, mekaniker, personliga assistenter eller it-tekniker
Forskarna gjorde även en intervjustudie om klass med personer som arbetar i produktions-team för olika reality-program. I studien framkommer det att tv-makarna oftast själva var medelklass och att de såg på deltagarna, som de kallade ”vanliga människor” eller ”vanlisar”, som personer med karaktärsdrag vitt skilda från de själva.
Det som däremot får anses som ett relativt nutida fenomen är den enorma expansion av tv-genren kärleksreality och dejtingprogram som skett de senaste åren och det ökade intresset för dessa produktioner – även hos dem som vanligtvis konsumerar finkultur.
Det vill säga den kulturella medelklassen.
Samtliga svenska dagstidningar har publicerat åtminstone en text om ”Love is Blind” eller ”Gift vid första ögonkastet” på sina kultursidor den här våren och fler lär det bli, till Victor Malms förtret. Själv funderar jag mest på klassaspekten och skillnaden mellan de som deltar och de som tittar på programmen.
Längtan efter en tvåsam romantisk relation måste ändå anses som universell och därmed klassöverskridande. Men trots det verkar det som att endast de som inte har en tillräckligt hög social, ekonomisk eller kulturell status vågar utsätta sig för experimentet att leta efter kärleken inför tv-kamerorna. De har ingen prestige att förlora.
Vad kan annars förklara att arkitekter, psykologer, curators, koreografer, universitetslärare eller kulturskribenter med funkislägenheter på Södermalm eller i Majorna för det mesta lyser med sin frånvaro i kärleksreality och dejtingprogram?
Kanske kan det också handla om det vi kallar ”integritet” och att människor ur den kulturella medelklassen vill värna om det allra sårbaraste (att erkänna att man vill bli älskad) genom att inte blotta det på bästa sändningstid inför hela svenska folket?
Mina förklaringar är bara gissningar, som bygger på att jag så att säga ”känner till” målgruppen, men visst skulle det vara intressant om någon forskare tog frågan om kulturmedelklassens uteblivna medverkan i dejtingprogram på allvar och försökte reda ut vad det egentligen handlar om?
I väntan på den forskningsstudien kommer tv-kanalernas kärleksreality fortsätta att vara arbetarklassens gladiatorspel där knegande bartenders från Norrköping och event managers från Halmstad krigar för att vinna någons hjärta – samtidigt som den välutbildade kulturella medelklassen sitter på första parkett och gnuggar sina händer.
