Jag älskar mitt jobb, men jag är inte särskilt bra på det.

Vi står inför den besvärligaste situationen mänskligheten någonsin mött: förstörelsen och en eventuell kollaps av våra livsuppehållande system. Dess hastighet och omfattning har förvånat till och med forskarna. Den kan potentiellt ha större effekter än någon pandemi i närtid eller något krig vi uthärdat. Arbetet med att övertyga människor om behovet av handling har dock nästan uteslutande överlämnats till privata eller frivilliga sektorer. Och det funkar helt enkelt inte.

Vi klarar inte underläget

Varför inte? Det första skälet är att vi befinner oss i stort underläge. För varje pund eller dollar som en miljöorganisation eller dagstidning spenderar på att övertyga människor om klimatkrisen, spenderar olje-, kemikalie-, bil-, boskaps- och gruvindustrierna tusen. De lägger beslag på de mest slipade och försåtliga kommunikatörerna, som ska formulera deras budskap, genom att erbjuda löner som ingen annan kan betala. 

Bland annat betalar de ett av BBC:s egna produktionsbolag för att göra deras filmer. BBC, som ”under ett sekel varit världens mest betrodda historieberättare”, låter sig användas till att förbättra ryktet för de fossil- och bekämpningsmedelsföretag de nu arbetar för.

Hur inkluderande vi än försöker vara, kommer vi alltid att ses som en falang.

Det andra skälet är att vi, hur inkluderande vi än försöker vara, alltid kommer att ses som en falang. Vilka är vi att tala om för andra hur de ska bete sig? Många ser oss som antagonister, oavsett hur vi presenterar våra budskap. Näringslivet och media ser oss som en fiende till framåtsträvan, som att vi försöker begränsa den konsumtion de försöker boosta. Trots att seriösa organisationer som Conservative environmental network gör sitt yttersta, uppfattas vi (i de flesta fall korrekt) i allmänhet som vänsterorienterade. Att vi är för något gör automatiskt att vissa är emot det.

Kastas i fängelse

Våra verktyg är begränsade. Så fort miljöaktivister börjar göra framsteg förbjuds våra mest iögonfallande metoder, inte minst i Storbritannien, till exempel genom lagar som Public order act (1986), Criminal justice act (1994), Terrorism act (2000), Serious organised crime act (2005), Police, crime, sentencing and courts act (2022) och Public order act (2023). Tillsammans kriminaliserar de till och med de mest stillsamma och traditionella försöken att väcka allmänhetens intresse, såsom att marschera långsamt längs en gata eller kedja fast sig vid ett stängsel.

När vi misslyckas förebrår vi oss själva eller så förebrås vi av andra. Men vi kan lika gärna klandra oss för att vi inte kan få parlamentet att levitera. Det finns saker som den privata sektorn gör bra och saker som den inte kan göra. Som privat näringsidkare inom miljöaktivism känner jag mig nödgad att säga att mitt yrke är, på egen hand, fruktlöst.

Det är som om vi skulle stå inför ett hot om invasion och regeringen skulle låta medborgargrupper förbereda oss för den.

Det är som om vi skulle stå inför ett hot om invasion och regeringen skulle låta medborgargrupper förbereda oss för den: övertyga människor att tillverka vapen, bygga upp försvarsstrukturer och ta värvning i armén. Men om medborgargrupperna var för ihärdiga i sina försök att övertyga människor skulle de arresteras och kastas i fängelse.

Det här är som cancer

Det enda vi kan uppnå med de här medlen är liten, stegvis förändring. Pluralformen av stegvis förändring är inte systemförändring. Pluralformen av stegvis förändring är misslyckande.

Massmobilisering för allmänhetens bästa behöver ledas av regeringen.

Massmobilisering för allmänhetens bästa behöver ledas av regeringen. Statliga kampanjer för att övertyga medborgarna har skötts både bra och dåligt. En gång i tiden producerade den brittiska regeringen dussintals filmer om trafiksäkerhet, varav flera var väldigt effektiva, brandsäkerhet och folkhälsa (om rabies och hiv). Några av filmerna framstår nu som märkligt specifika: Lägg inte en matta på ett polerat golv, Att leka med gamla kylskåp dödar. Några av dem verkar komma från en tid då en nu bortglömd anständighet rådde, såsom en informationsfilm om hyresgästers rättigheter. Andra var däremot rent skadliga, som den amerikanska regeringens film ”Boys beware”, som varnade unga män att ”se upp med homosexuella”.

Den brittiska regeringen driver för närvarande offentliga informationskampanjer om cancer, diabetes, rökning, fetma, neonatalvård, vaccin och psykisk ohälsa. De flesta är svaga, en del används som substitut till att spendera pengar eller vidta åtgärder. Men till och med Tories förstod att privata och frivilliga sektorer inte ensamma kan öka medvetenheten kring folkhälsa.

Såvitt jag kan se var den senaste betydande statliga påverkanssatsningen i en miljöfråga kampanjen ”Love water” från 2019. Den var, minst sagt, tveksam. Den verkade nästan medvetet undvika effektiv budskapsförmedling. Varför? Kanske för att de privata vattenbolagen var partners till kampanjen. För att återvända till den militära metaforen: Det var som om vår regering bett den tyska ledningen om hjälp med att formulera våra mobiliseringsmeddelanden under andra världskriget.

Kan bli nationellt projekt

Hur effektiv en statlig kampanj blir beror till stor del på två faktorer: en känsla av moraliskt allvar (vilken uppenbart saknades i vattenkampanjen) och allmän utbreddhet. Om alla hör samma budskap samtidigt, och om det budskapet riktar sig direkt till en gemensam moralisk kärna, tenderar det att tas på allvar. Om det är välformulerat blir det snabbt ett nationellt projekt. Under covidpandemins första fas och de två världskrigen såg vi att när regeringen instruerar allmänheten att samarbeta för ett högre syfte, tenderar de flesta att acceptera behovet av ett gemensamt åtagande; vi känner en pliktkänsla och anstränger oss för ett gemensamt syfte. Så varför lyckas man inte varna människor för miljökrisen?

Misslyckandet är ett aktivt beslut med enorma konsekvenser. Det gör att miljölagstiftningen blir mycket svårare att sälja till allmänheten och parlamentet. Det antyder också att problemet inte är så stort. Jag misstänker att många tänker: 

”Om miljökrisen verkligen vore så allvarlig skulle någon stoppa mig. Jag skulle säkert inte få köra min suv eller göra ett dussin flygresor om året, eller äta kött eller kammusslor närhelst jag vill. Ingen jag är beredd att lyssna på säger till mig att sluta. Så miljöproblemen de gröna tjatar om kan inte vara på riktigt.”

Regeringarna sitter och ser på medan vi små krigare slås ned av bolagens armé.

Förnekandet av klimat- och miljövetenskap minskade något mellan 2008 och 2017 men är tillbaka med besked. Det eldas på av bolagens och politikens kampanjer – varav många verkar under radarn – och förstärks av sociala medier. Men regeringarna sitter och ser på medan vi små krigare slås ned av bolagens armé. Vi kan inte nå social konsensus utan staten. Var är den?

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Jenny Cleveson