Klyftan mellan våra handlingar och vår kunskap är förbluffande. Av de 350 000 registrerade syntetiska kemikalierna är omkring en tredjedel omöjliga att bedöma, då deras sammansättning antingen är ”konfidentiell” eller ”oklart beskriven”. Vad gäller merparten av de resterande så sprider man dem först och testar sedan. Som exempel har man ännu inte bedömt hälso- och miljöpåverkan av 80 procent av de kemikalier som är registrerade inom EU. Och EU är så bra det blir. Vår egen brittiska regering har just, som en av fördelarna med Brexit, beslutat att minska mängden säkerhetsinformation som kemibolagen måste tillhandahålla till ett ”oreducerbart minimum”.

Avfallen blandas – till skitstorm

Snarare än att skydda oss från denna kemiska belastning exponerar vår regering oss för den, medvetet och aktivt. 2017 tog den brittiska miljömyndigheten Environment Agency fram en skrämmande rapport om föroreningarna i det avloppsslam som vattenbolagen säljer eller skänker till jordbrukare som gödningsmedel. Den avslöjade att det skett en radikal förändring i hanteringen av många typer av industriavfall. I stället för att frakta sitt flytande avfall till särskilt avsedda avfallsanläggningar, betalar nu kemi- och kosmetikaföretag vattenbolagen för rätten att dumpa sitt avfall vid reningsverken.

Med andra ord sammanblandas två helt olika avfallsströmmar – mänsklig avföring och industrins avloppsvatten – avsiktligt och irreparabelt. Denna smutsiga cocktail spetsas med avrinningsvatten och avlopp från vägar, byggarbetsplatser, företag och bostäder, vilket innehåller allt från mikroplaster från däck till PFAS (”evighetskemikalier”). När den här kemiska skitstormen når avloppssystemet pumpas den antingen olagligen ut direkt i floder av vattenbolagen eller blir kvar som avloppsslam, och är vid det laget en rejält giftig röra.

Slutar som billigt gödsel

Vad händer med det? De efterföljande stegen är lika klara som avloppsvatten. Enligt rapporten finns ”ett antal luckor i Environment Agencys förståelse av vad vattenbolagen gör med industriavfallet, hur de hanterar det och … var det genererade slammet hamnar”. Mångfalden av ”mellanhänder, leverantörer och underleverantörer” gör att det är nästintill omöjligt att spåra avfallet från källa till sänka. Överlämnings- och fraktsedlar listar inte det industriella avloppsvattnet i slammet och förklarar inte vart det tar vägen. Det ”felkodas” ofta, vilket ger ett missvisande intryck av att det är ofarligt.

Men enligt vad myndigheten kan se ”hamnade mycket av det blandade slammet på åkermark”. Det är inte förvånande: omkring 87 procent av allt avloppsslam blir till slut gödsel. Företagen får billig hantering av farligt avfall, vattenbolagen får betalt för att ta emot det och jordbrukarna får billigt eller gratis gödsel. Men de informeras inte om de tillsatta ingredienserna.

Testningsreglerna för avloppsslam som ska spridas på odlingsmark har inte uppdaterats sedan 1989, och täcker bara tungmetaller, fluorider och patogener. Men tack vare sammanblandningen av avfallsströmmar och ökningen av nya syntetiska kemikalier innehåller det nu en lång rad olika gifter. Rapporten konstaterar bland annat polyklorerade bifenyler, dioxiner, furaner, ftalater, evighetskemikalier, antibiotika, enorma mängder mikroplaster och många andra föreningar. Det finns inga lagliga gränsvärden för någon av dessa gifter i det avloppsslam som sprids på åkermark. Rapporten konstaterar att några av de prover man tog av slam som spridits på åkermark ”skiljde sig väldigt mycket” från beskrivningarna i fraktsedlarna. Jordbruksmark har med andra ord blivit en dumpningsplats för farligt industriavfall – ännu en gåva till mänskligheten från den privatiserade vattenindustrin.

Förbjudet att bygga – okej att odla

Stora ytor av både odlings- och betesmark har sannolikt förorenats med en kraftfull cocktail av miljögifter. Vad har det för effekter? Vi har ingen aning. Jord som täcks med detta slam testas rutinmässigt endast var 20:e år, om ens alls, och inte för någon av de nya kontaminationerna. Rapporten konstaterar att deras kumulativa effekt skulle kunna göra jorden ”olämplig för att odla grödor”.

Mängden kemikalier som upptäcktes var oroväckande, men rapporten fastslår att dessa exempel sannolikt visar hur det ser ut ”i bästa fall”. En källa vid myndigheten berättar för mig att man inte undersökte slam från avloppssystem som tar emot stora mängder industriellt avfall: den verkliga omfattningen av föroreningen är sannolikt betydligt större. ”En del nivåer”, berättar källan, ”är fasansfulla. Riskerna för människors hälsa är kolossala.” I vissa fall är föroreningarna så omfattande att det skulle vara förbjudet att bygga hus på marken. ”Men man får odla grödor och låta köttdjur beta där!”

Rapporten begravdes

Rapporten från 2017 föreslog brådskande insatser för att undersöka samtliga befintliga förorenande ämnen och deras lagring i jorden, separera avfallsströmmar, koda och spåra dem ordentligt samt ändra dumpningsförfarandet. Så vad gjorde regeringen? Begravde rapporten. Den upptäcktes först 2020, när Greenpeace inlämnade en begäran om information. Än i dag har den inte publicerats officiellt och kan inte hittas på någon statlig hemsida. Först efter att den drogs fram i ljuset lovade regeringen att vidta åtgärder: först omedelbart, därefter senare under 2020, sedan under 2021, sedan under 2023. Ingenting har hänt. Man publicerade en halvhjärtad uppsättning förslag med en deadline 2023, men har inte genomfört något av dem.

När det gått sex år utan att något hänt, var vi ett gäng som tappade tålamodet och inledde en ny rättslig kampanj: Fighting Dirty. Vi skrev till regeringen och ifrågasatte varför man inte mött sin deadline under 2023. Deras omedelbara svar? De slopade sin deadline. Så nu drar vi regeringen inför rätta. Vi crowdfundar en domstolsprövning av deras underlåtande att övervaka och reglera spridningen av avloppsslam på jordbruksmark.

Den här skiten kommer inte att ta slut av sig själv.

Den här skiten kommer inte att ta slut av sig själv. En rättsprocess kan vara det enda återstående sättet att skydda vår åkermark, våra levande system och vår hälsa. Önska oss lycka till.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson