Kommentar: Ju hårdare samhälle desto råare film

Det är omöjligt att prata om Storbritannien utan att prata om klass. Politik, språk, mode, musik – allt måste betraktas genom en klasslins för att överhuvudtaget blir begripligt. Hur förklarar man Boris Johnsons politiska karriär utan att anlägga ett klassperspektiv? Hur förstår man bröderna Gallaghers ­koleriska kaxighet? Eller Adeles förkärlek för svordomar?

Brittiska filmer har alltid bågnat av klassreferenser – som i den romantiska klassikern ”Kort möte” (1945) där manusförfattaren Noël Coward kontrasterar det trånande kärleksparet Laura och Alec (omisskännligt medelklassiga) med den grovkornige stinsen som daskar sin käresta i rumpan. Men på 1960-talet fick arbetarklasskildringarna en ny tyngd, med de arga unga männen i filmer som ”Se dig om i vrede” (1959) med Richard Burton och ”Lördagskväll och söndagsmorgon” (1960) med Albert Finney.

Här föddes begreppet ”diskbänksrealism”, en reaktion på eskapism, romantiserande berättelser om fattigdom och Sovjetsocialistiska hyllningar till ”den goda arbetaren”. Diskbänksfilmerna handlade om riktiga människor som både brottades med samhällsstrukturen och med sig själva.

Under det sena 1960-talet tog Ken Loach över stafettpinnen med filmer som ”Kes – falken” (1962), om en 14-årig pojke i ett fattig gruvdistrikt som finner tröst i vänskapen med en tornfalksunge. Under 2000-talet har Loach fått sällskap av röster som Andrea Arnold, Shane Meadows och Clio Barnard.

För behovet av filmer som belyser arbetarklassens dilemman har naturligtvis bara blivit större. Brexit och pandemin har gjort livet ännu svårare för britter som saknar kontakter och ärvda pengar. Samtidigt som vi andra förknippar landet med ”Downton Abbey” och det ålderdomliga privatskolepajaseriet i parlamentet, visar statistik från i våras att var femte invånare lever i fattigdom.

Med den pågående nedmonteringen av det offentliga har alltfler britter blivit beroende av ideella krafter för att klara vardagen. Att deras insatser är värda att belysa på filmduken blir tydligt i en av replikväxlingarna i ”Ali & Ava”, där Ali frågar Ava hur länge hon har arbetat med barn. Hon ler och svarar:

– Hela livet – men först nu får jag betalt!