Det duggar just nu tätt mellan intervjuer där vetenskapsförvillare får lägga ut orden och slippa kritiska följdfrågor. Bara senaste veckan har SvD bjudit på två där sverigedemokrater får prata om sin syn på klimatkrisen och motsäga den samlade klimatforskningen.
Jag läser och räknar till noll kritiska frågor. Elsa Widding får avfärda klimatministern som oerfaren, vilket följs av frågan om SD hellre sett en sverigedemokrat på posten. Martin Kinnunen får berätta om att han surfat in på MSB:s hemsida och där själv bedömt att vi inte befinner oss i en klimatkris, följt av att han ”däremot accepterar verkligheten, som en enig forskarvärld gång på gång slår fast, att klimatförändringarna är ett faktum”. Ett effektivt sätt av Kinnunen att via sin retorik förflytta fokus och ett tu tre blir hans vetenskapsförvillande accepterad som en legitim ståndpunkt i en av Sveriges största tidningar.
Widding flyttar också hon fokus, från klimatfrågan till frågor hon tycker hamnat i skymundan, som antibiotikaresistensen. Vilket borde följts av frågan om vad SD:s plan är för att få bukt med det – men nej, i stället kommer en mysig fråga om det var klimatet snarare än migrationen som ledde Widding till SD. Men det blir värre: ”Elsa Widding brister ofta ut i långa svar fyllda med tekniska detaljer (…) som det är svårt att hänga med i, än mindre bedöma om det är en rimlig tolkning av forskningen hon gör”, resonerar reportern.
Det är inte rimligt att kräva av journalister att kunna tolka all världens forskningsresultat, men en journalist måste veta hur hen tar reda på om det en politiker i maktposition säger stämmer eller inte. Föra komplicerade resonemang är tämligen lätt, och en av Widdings strategier, men att låta hennes ord väga lika tungt som den samlade forskningen bidrar till att upprätthålla så kallad falsk balans, ett vanligt fenomen i medias rapportering av klimatfrågan. I försök att framstå som objektiva vill man låta ”båda sidor” komma till tals och få samma tyngd i rapporteringen. Problemet uppstår när ena sidan är forskning som granskats i decennier och andra sidan är en politikers ”långa resonemang”. Journalister måste kommunicera den kvalitativa skillnaden mellan politiska åsikter och vedertagen forskning. Upprätthållandet av falsk balans bidrar till att legitimera vetenskapsförvillande åsikter.
SD använder sig av vanliga klimatförnekande strategier: underminera vetenskapen, avfärda varningar om klimatkrisens konsekvenser som överdrivna och klimatåtgärder som för kostsamma. Så frön av tvivel och förflytta diskussionen till att vips börja handla om huruvida läget alls är allvarligt.
Utan en journalistkår som är uppmärksam på och lär sig känna igen klimatförnekande strategier, och följer upp dem med granskande följdfrågor, sätter vetenskapsförvillande i rätt kontext och står emot att acceptera det klimatskeptiska narrativ som SD nu aktivt saluför kommer vi snart ha debatter om huruvida klimatkrisen alls existerar eller om allt bara är väder och märkliga sammanträffanden. Det skulle vara katastrofalt.
