I höstas pressade Vänsterpartiet regeringen och samarbetspartierna att överge de värsta delarna av tokprivatiseringen av Arbetsförmedlingen och i veckan har man bidragit till att öka pressen på sittande regering att anslå mer pengar till välfärden i kommunerna. Kanske lyckas partiet stoppa även andra nyliberala inslag framöver. Men det är ett svårt lindansande, går Vänsterpartiet för långt faller regeringen och Vänsterpartiet blir då skyldigt till att ge Sverigedemokraterna makt.

För mig, som socialdemokrat, har Sjöstedt närapå fungerat som ett politiskt ombud i riksdagen och jag är säker på – jag vet – att väldigt många gräsrötter i socialdemokratin känner precis likadant, trots att S-ledningen grimaserar svårt över Sjöstedts taktiska inviter till moderater och kristdemokrater.

Men Vänsterpartiet idag är politiskt på många sätt ungefär som S var för ett kvartssekel sedan, dock med den avgörande skillnaden att det inte är det massparti med djup förankring i arbetarklassen som S då ännu var.

Men i ett Sverige som sedan åratal tillbaka blivit alltmer av ett utpräglat högerland (man får gå tillbaka till förra seklets början för att hitta ett så högerpräglat Sverige) har V trots allt hittat en strategi som ger vissa resultat när det gäller att blockera högerpolitik.

Vad har Sjöstedt betytt för svensk vänster och arbetarrörelse? Mitt svar på den frågan är: Han har gett vänsterpopulismen en saklig uppsyn. Ordet vänsterpopulism är för min del positivt laddat. Det som ännu lever kvar av vital socialdemokrati består av den vänsterpopulistiska energi som en gång, när S trädde fram på den historiska scenen, höjde alla horisonter och kom med nya anspråk på ett annat samhälle. Sjöstedt, som person, är alltså något så skenbart motsägelsefullt som den saklige vänsterpopulisten. Han är mer påläst än sina partiledarkollegor. Han argumenterar, men behåller den där vänsterpolitiska glöden i debatterna och har visat sig hantera den moderna medialiserade politiken bättre än de flesta.

Han har lyft klimatfrågan mer än vad någon miljöpartist gjort och är den politiker som klarast fört samman det röda och det gröna. Sjöstedt har genom sin saklighet gett Vänsterpartiet en ny trovärdighet, framförallt hos vanligt folk, som det tidigare saknat.

Vilket är det stora misslyckandet under Sjöstedts tid som vänsterledare? Svar: att partiet blivit mer och mer av ett medelklassparti och fått svårare och svårare att få med sig LO-väljare. Att partiet länge, av rädsla för att stämplas som rasister, svajade i frågor om hederskultur är ett exempel på ett slags medelklassängslighet. Partiet har rätt få sant folkliga företrädare.

I migrationsfrågan kan partiet stundtals ge intryck av att vara lika mycket för helt öppna gränser som de värsta nyliberaler och partiet har generellt haft svårt att erkänna de enorma, fördelningspolitiska utmaningar som en hög invandring medför. Här har Vänsterpartiet under Sjöstedts ledning inte funnit något sätt att attrahera de missnöjda arbetarskaror som istället gått till SD.

Det arv Sjöstedt lämnar efter sig är den glödande sakligheten. Realism och systemkritik. På sikt kan det visa sig vara avgörande för vänsterns framtid.