Hur det nu ska vara möjligt att beskriva honom är oklart. Jerry var absolut en stjärna. En folkkär artist, en av Sveriges allra mest folkkära. Men han var också alltid nere på jorden och otroligt ödmjuk. När folk kände igen honom ute, vilket alltid hände, var han trevlig. Inte artig – trevlig. Han hälsade aldrig uppifrån på folk, hur känd han än var. Han ville inte vara något förmer än andra. Han svor att aldrig bli en borgarbracka.

Han var en ovanlig sort i vår tid: en obeveklig ideolog. I en intervju i med den kommunistiska tidningen Proletären för några år sedan, på ämnet allmän socialism, sa han:

”Nej, jag är kommunist. Jag har aldrig sett någon anledning att ändra den åsikten: jag tror på ett samhälle där alla har samma chanser från början och där ingen kan leva på andras arbete. Det har jag gjort hela mitt liv, och det finns ingen anledning att ändra på det nu.”

Jerry hade raka svar på allt. Han snärjde aldrig in sig i några högtravande resonemang utan pratade så att folk förstod. Han var, kort och gott, en man av folket.

Visst fan blev han under åren både attackerad och ifrågasatt för sina politiska åsikter. Otaliga gånger försökte medier få honom att backa eller säga fel saker. Det gjorde han inte. Han vacklade aldrig i sina grundläggande värderingar och stod alltid, i alla lägen, också upp för dem.

Han kunde – till skillnad från många andra på vänsterkanten – också alltid leverera sina politiska motståndare svar på tal när de attackerade hans ideologi. Nej, han var inte Stalinkramare. Ja, han tyckte att Kuba var rätt schyst: fattigt men samtidigt det mest mänskliga samhället i världen. Han och farsan snackade mycket om att de skulle flytta dit på ålderns höst. Det blev inte så.

När jag gick i gymnasiet och skulle göra en radiointervju som skoluppgift i en journalistikkurs satt vi i köket och pratade, jag och Jerry. Han satt mitt emot mig i kökssoffan med snusdosan på bordet och ungefär en dosa till under läppen.

Intervjun blev, minst sagt, inte som klasskamraternas. Vad som spelades upp för klassen sedan var ett ideologiskt och politiskt brinnande samtal. Ett om frihet och framtiden, om organisering och kamp.

Jag frågade Jerry hur han såg på samhället och han pekade på ett litet snuskorn som hade hamnat på bordet och sa ”det där är vi”. Och med en svepande rörelse målade han upp bordets yta som motståndet – rätt mycket större än snuskornet. ”Det är klart som fan vi måste organisera oss med dom andra om det ska bli något.”

Det finns fler klockrena politiska citat som Jerry fällt under sitt liv än vad som skulle vara möjligt att återge ens i bokformat. Han var feminist för att det var en självklarhet för alla som är motståndare till förtryck.

Han var kommunist därför att han hatade kapitalismen och han menade att kungspudeln var den överlägset smartaste hundrasen. Hans skinnpaj lämnade honom aldrig, inte heller Che Guevara-tischan. Han var facklig medlem, för det skulle man fan vara. Han hatade SD. Han var rock n’ roll men också aktivist.

Han skulle aldrig ha varit den som satt hemma då revolutionen kom. Och om det är något jag lärt mig av honom är det att solidariteten är något som sitter i ryggraden. Den bryts inte, den knäcks inte. Den håller en upprätt.

I en tid full av ryggradslösa populister behövs sådana som Jerry mer än någonsin. Nu får vi, hans kamrater, göra vårt för att hålla kampen vid liv. Sörja, sedan organisera.