I höstas fick svenska kultursidor en ganska rättvis men illavarslande diagnos av litteraturkritikern Mikaela Blomqvist i GP. Hon beskrev ett tillstånd som påminde om en allvarlig narcissistisk personlighetsstörning.
Varannan text handlade om skribenternas underliv, samlagsfrekvens, barnalstrande eller sjukdomar.
Läget var redan akut, men sen dess tycks det ha blivit värre.
För de där texterna känns tyvärr allt mindre uppriktiga.
Självklart finns ett oerhört stort värde i att skildra sina tillkortakommanden och sorger offentligt. Att få ta del av någon annans smärta och ångest är en av de stora drivkrafterna bakom att vi ägnar åt oss kultur.
Den enes tragedi är den andres content
Det är möjligen en simpel drivkraft, men vår längtan efter att se oss själva i någon annan har alltid funnits där. Och de där jag-texterna, från ”Predikaren” till Martina Haag, kan ha en livsavgörande betydelse. Den ensamme hittar en vän i texten om ensamheten, den dumpade får en ny partner i texten om att bli lämnad.
Det är ett stort förtroende som ligger i skribentens händer.
Men den enes tragedi är den andres content.
Och i dagens stenhårda konkurrens om innehåll blir de där autofiktiva texterna allt mer fiktiva.
Mitt i en växande kris för kulturjournalistiken (flera skandinaviska tidningar har under hösten gjort sig av med sin kulturbevakning) gör Expressens Jens Liljestrand sitt bästa för att demonstrera hur svårt det börjar bli att lita på den där självupptagna genren.
I en artikelserie i två delar skriver han om att han insett att han är illa omtyckt, men att han lyckligtvis hittat ett botemedel: Björn Hedensjös nya självhjälpsbok som kommer att göra honom underbar och älskad av alla.
Premissen är inte helt lätt att faktagranska, men låt mig ändå så lite tvivel kring den. Jens och jag har träffats åtskilliga gånger. Han är ständigt festens mittpunkt. En estradör och ett fenomen. Kanske kastar småborgerligheten avundsjuka blickar på hans förmögenhet och begåvning, men förbittrad beundran och ogillande är inte samma sak.
Jens brottas säkert med känslor av otillräcklighet som alla andra. Kanske känner han ett hugg i bröstet när det sociala lejonets man hängs över herrbetjänten sent om aftonen. Men det är inte känslan av att vara ensam och illa sedd han upplever.
Verklig ensamhet är brutal. Och vill Jens veta hur det är att vara illa ansedd, intervjua någon som nu riskerar att förlora sitt medborgarskap. Den som gör sig till språkrör för den utsattheten bör vara varsam.
Det är nästan svårare att lita på Jens Liljestrands sociala utsatthet än på att Socialdemokraterna knackade på Stina Oscarsons dörr och förklarade att de var hycklare.
Men bara nästan.
De har börjat mäta sin betydelse på samma sätt som influencers, och det är uppenbart att de inte är några vinnare
Helt oavsett hur illa omvärlden tycker om Jens Liljestrand, är det sällan man ser en kritiker göra lika entusiastisk reklam som han gör för Björn Hedensjö och hans bok.
Inte bara har han skrivit en blurb på bokens omslag, han ägnar två dagar på landets argaste kultursida åt att förklara vilken livskvalitet den ger sina läsare.
”All typ av social gemenskap har blivit enklare och roligare”, utbrister Liljestrand entusiastiskt efter att ha drillats av sin favoritpsykolog i borgerliga dygder som att le, och tacka för komplimanger. Han känner sig populär, osårbar, och all ångest tillhör plötsligt det förflutna.
Liljestrand är inte den ende medieman som brottas med känslan av att vara illa omtyckt. Alltsedan de sociala medierna blev en faktor i våra liv har många gamla mediehus haft panik. De har börjat mäta sin betydelse på samma sätt som influencers, och det är uppenbart att de inte är några vinnare.
Medias ”gillandegrad” är extremt låg.
I den senaste Förtroendebarometern är Expressen mindre populär än Arbetsförmedlingen. Något oklart vad det betyder.
Resultatet har blivit en massa obegripligt varumärkesarbete. Reklamkampanjer som påstår att reportrarna ”guidar” sina läsare till det ena eller det andra. Min gamla arbetsgivare Aftonbladet fick för sig att vårt arbete gick ut på att ”empower” våra ”användare”, istället för att skriva nyheter åt läsarna.
Ingen skulle idag välja en geting som varumärke för sin tidning. Idag är det hjärtan i olika färger som gäller.
Men trots våra ansträngningar att vara älskvärda, har journalistiken fortsatt krisa, och kanske börjar det bli dags att inse sanningen: ingen kommer någonsin att ”gilla” en nyhetsförmedlare.
Ingen gillar bilder på döda barn i Gaza. Ingen vill inse att vi har en regering som inte bryr sig om att barnen dör. Ingen gillar en kritiker som sågar en debutant i småbitar.
Vårt jobb är att berätta om konflikter som rör upp känslor. Vi kommer alltid att vara den jobbiga, mästrande personen på kalaset som plötsligt inser att alla andra hänger i köket.
Hur vi ska tjäna pengar på det är alltjämt en gåta.
Den som envist tycker sig ha en viktigare uppgift än så har svårare att bli poppis.
Alla poulärpsykologer må ursäkta, men att bli omtyckt är ganska lätt. I alla fall för en journalist. Den som tittar en författare djupt i ögonen och bjuder honom på inställsam marknadsföring blir i alla fall direkt omfamnad av den bransch vi borde granska.
Den som envist tycker sig ha en viktigare uppgift än så har svårare att bli poppis.
”Bara att du skriver den här artikeln kommer göra dig extremt likeable!”, utbrister psykologen Björn Hedensjö.
Jag förstår att han är förtjust.
Snälla, sluta försök bli omtyckt, Jens.
Sluta le falska leenden och intressera dig för vad andra människor säger. Det är outhärdligt. Släng bort Björns bok. Eller skriv åtminstone en ärlig recension av den.
För du var toppen som du var. Lite mallig, lite skev. Det är vi alla till mans.
Du var i alla fall en mycket bättre kulturjournalist när ingen tyckte om dig.
